Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
vinnas. För det första vattnets adhesion vid kärlet, en kraft
som är beroende af det sednares material. I ett glaskärl t. ex.
kan kokpunkten höjas 2—3 grader, något som i ett kärl af
metall är omöjligt. Adhesionen besegras ofta endast ojemnt och
stötvis, en egenskap hos vätskan som kan genom upplösning
deri af vissa salter till den grad förökas, att ett högljudt
buller åtföljer uppkokningen; skilsmessan mellan vattnet och kärlets
vägg försiggår då ofta så häftigt, att det förra utslungas.
Ett annat hinder mot kokningen är vätskepartiklarnes
inbördes dragningskraft, hvilken, såsom vi sett, betydligt ökas,
om vattnet är befriadt från luft. Detta gäller för öfrigt ej blott
om vatten, utan äfven om andra vätskor, t. ex. alla ether- och
alkohol-arter. Sätta vi en liten flaska, innehållande etber eller
alkohol, i förbindelse med en luftpump, uppstår en häftig
kokning i vätskan, såsnart pumpen sättes i gång; men har den
väl blifvit befriad från sin upplösta luft, kan man ofta fortsätta
pumpningen utan att åstadkomma någon vidare kokning;
ångbildningen försiggår endast på ytan.
Men för att ångan må kunna bilda bubblor inuti den
flytande kroppen, måste den äfven öfvervinna två andra krafter:
den ofvanliggande vätskans tyngd, samt atmosferens tryck på
dess yta. Det sistnämndas verkan kan åskådliggöras genom
följande försök. Här är ett kärl af tenn med mycket tunna
väggar; det innehåller litet vatten, som kokar öfver spritlampan.
För ögonblicket är det inre rummet ofvan vattenytan fyldt med
ånga, som utströmmar genom en krän. Jag tillsluter denne,
släcker elden och afkyler kärlet genom begjutning med kallt
vatten. Ångan inuti kondenseras; den elastiska kudden, som
tryckte kärlets väggar utåt och motstod atmosferens tryck, blef
sålunda borttagen, och här sen I följden deraf. Väggarne blifva
sammanpressade och skrynklade af lufttrycket ; detta belöper sig
ju till 21,5 JM på hvarje qvadrattum.
Men huru kan då ett så bräckligt ting som en ångblåsa
hålla ihop på ytan af ett kokande vatten? Helt enkelt derföre,
att den inneslutna ångans spännkraft är jemnt upp lika stor
som den yttre luftens; vätskehinnan pressas mellan två
elastiska kuddar, som jemnt motverka hvarandra. Vore ångans tryck
starkare, skulle bubblan sprängas inifrån utåt; och tvärtom,
ifall atmosferens tryck rådde. Här hafva vi alltså den riktiga
definitionen på kokpunkten: den temperaturgrad, vid hvilken
ångans spänstighet eller tension jemnt motväger atmosferens tryck.
Då vi uppstiga på ett berg, minskas den ofvanliggande
atmosferens tryck, och på grund deraf sänkes kokpunkten. En
Augusti-morgon år 1859 fann jag på toppen af Montblanc det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
