- Project Runeberg -  Värmet betraktadt såsom rörelse /
105

(1879) [MARC] Author: John Tyndall Translator: Carl Fabian Emanuel Björling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

åskmoln, som hade utkastats ur berget Coseguina *), beläget
öfver 100 mil derifrån. Denna aska kunde endast genom den
öfre strömmen hafva ditförts, ty Jamaica ligger i nordostlig
rigtning från berget. För öfrigt gifver detta utbrott ett vackert
bevis på tillvaron af de motsatta strömmarne, ty aska nedföll
också i stilla oceanen på skeppet Conway, som befann sig
omkring 100 mil sydvest från Coseguina".

"Ej ens på Andernas högsta toppar", fortfar Dove, "har
någon resande ännu uppnått den öfre passadens region. Deraf
kan man sluta till häftigheten af dessa utbrott; också voro de
båda gångerna förfärliga".

Här är en jordglob, på hvilken jag med handen följer två
meridianer. Vid globens eqvator är deras inbördes afstånd en
fot, hvilket motsvarar vidpass 150 mil på jordytan. Men dessa
meridianer närma sig hvarandra, ju längre vi gå norrut och
träffas slutligen vid polen. Följaktligen skulle den luft, som i
trakten af eqvatorn uppstiger mellan dessa meridianer,
inklämmas i en alltjemt afsmalnande strömbädd, ifall den ginge direkt
mot polerna. Vore jorden en cylinder i stället för en sfer,
skulle en regelbunden luftströmning försiggå från cylinderns
midt till dess ändar, och en motsatt dylik från hvardera ändan
till midten; men sådant är nu ej möjligt, helt enkelt derföre
att polartrakten ej kan inrymma all luften från eqvatorn.
Derför måste den afkylda luftströmmen från eqvatorn sänka sig
ned, och den återgående strömningen börja, långt förrän
polerna uppnåtts, och detta försiggår mer eller mindre
oregelbundet. De båda vindarne blåsa, i stället för ofvanpå hvarandra,
ofta nog sida vid sida; de bilda floder af luft med ständigt
vexlande bäddar.

Emedlertid hafva vi här de båda hufvudströmmarne i vår
atmosfer, om också i verkligheten betydligt modifierade genom
den oregelbundna fördelningen af land och vatten. Vindar af
mindre utsträckning uppträda ock, framkallade genom lokala
inflytelser af värme, köld och afdunstning; sådana äro de, hvilka
stundom nedstörta med härjande våldsamhet genom Alpernas
klyftor, eller sakta nedflöda med behaglig svalka från gletscherna;
sådana äro ock de vid hvarje kustort välbekanta sjö- och
landbriserna, hvilka bero af den vexlande dag- och
natt-temperaturen. Förmiddagssolen uppvärmer nemligen landet starkare,
framkallar sålunda deröfver en uppstigande ström, och luften
öfver hafvet rör sig inåt; om aftonen afkyles deremot genom
värme-utstrålningen landet mer än vattnet, och förhållandet blir

*) 1 trakten af Nicaragua i Central-amerika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:32:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tyndall/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free