Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
142
stråle falla derpå. Men icke hela, ja icke ens största delen af
kulans molekular-rörelse förskingras på detta sätt; hängde den
i lufttomt rum, skulle den ändock kallna. Rumford, om hvilken
vi hört så mycket talas, hängde en liten termometer på en fin
silkestråd midt i en fullkomligt lufttom glaskula och fann, att
värmestrålarne gingo igenom tomrummet; ett säkert bevis på
att värmets meddelande är oberoende af luften. Davy, hvars
apparat står här på bordet, visade, att värmestrålar från
elektriskt ljus gå fram genom ett lufttomt rum; vi kunna sjelfve
ganska lätt upprepa hans försök. För sådant ändamål behöfva
vi blott taga den redan en gång begagnade recipienten (bild 65),
bortskaffa lemningarne af platinatråden, som då förstördes, och
fästa en bit gaskol vid hvardera ändan af de två stängerna m
och ah. Jag pumpar derpå ut luften, för kolspetsarne
tillsammans och låter en elektrisk ström gå igenom dem. I det
ögonblick de dragas isär, se vi det elektriska ljuset, och den
termo-elektriska stapeln står här tillhands för att uppfånga en del af
strålarne. Galvanometernålen flyger ögonblickligen åt sidan —
och detta förorsakas naturligtvis af strålar, som genomgått
tomrummet.
Men till hvad meddelas då den afsvalnande kulans
molekular-rörelse, om ej till luften? Vi måste så småningom söka
svaret på denna fråga. Ett stort steg framåt tog vetenskapen,
då man först klart begrep, på hvad sätt ljudet fortplantar sig
genom luften, och vigtigt var i sanning det experiment,
hvarigenom först Robert Boyle och sedermera Hauksbee ådagalade,
att det ej kunde fortplanta sig genom tomrummet. Jag vill
visa Er, huru ljudvågorna skrida fram genom luften och
använder för det ändamålet en flat klocka, fästad med öppningen
uppåt på ett stativ. När en violinstråke drages på dess rand,
hören I klockans ton; den vibrerar nu, och om man strör sand
på dess botten, ordnar sig denne i en viss figur. Vore den
fylld med vatten, skulle vi få se dettas yta krusas af små
regelbundna vågor; och dessa skulle visa oss, att klockan, idet
den gifver sin ton, delar sig i fyra vibrerande delar, skilda
från hvarandra genom s. k. nodal-linier, längs hvilka ingen
vibration eger rum. Jag har förfärdigat en slags låg trumma
eller resonansbotten genom att spänna ett papper öfver ett
tunnband, och håller den öfver den ljudande klockan, dock så
att de ej vidröra hvarandra; I hören tydligt papperet dallra.
Det är emedlertid för löst spändt; jag håller det framför elden
för att öka spänningen, och upprepar derpå försöket. Nu hören
I ej längre en blott dallring, utan en riktig musikalisk ton,
jemte klockans egen. Den blir starkare eller svagare, allteftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
