- Project Runeberg -  Värmet betraktadt såsom rörelse /
173

(1879) [MARC] Author: John Tyndall Translator: Carl Fabian Emanuel Björling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•173

1857, och det fastän både min följeslagare och jag sjelf vadade
i snö ända till knäna. Vid inträdet i skuggan af Dome du Gouté
öfvergick denna förnimmelse nästan ögonblickligen till sin
motsats, ty här var luften iskall. Och likväl var dess temperatur i
sjelfva verket nästan alldeles densamma derute i solskenet.

Att solstrålame genomtränga glas utan att märkbart
uppvärma det, beror helt enkelt deraf, att de på sin föregående
väg genom atmosferen aflemnat till största delen just samma
beståndsdelar, som glaset förmår absorbera. En gång förut
(sid. 65) har jag anställt ett försök, som I nu kunnen fullt
begripa; en stråle elektriskt ljus sändes nemligen genom ett
isstycke, utan att smälta det. Strålen hade, såsom I torden erinra
Er, förut sållats genom vatten, och dettas temperatur blef
derför också under experimentets fortgång stegrad till nära
kokpunkten. Anmärkningsvärdt är, att både den fasta isen och
det flytande vattnet tyckas genomsläppa och upptaga alldeles
samma strålar, hvadan den ena kroppen kan användas som "såll"
för den andra; absorptionsförmåga!! förändras således icke,
åtminstone i detta fall, genom aggregat-tillståndets förändring.
JVIen ingalunda må vi föreställa oss, att den elektriska ljusstråle,
som i ofvannämnda försök genomgick isstycket utan att smälta
det, varit beröfvad allt sitt värme. Låter man den efter
utgåendet ur isen fälla på den termo-elektriska stapeln, kastas
galvanometernålen häftigt mot glimmerbladen.

Iiedan förut har jag påpekat, att genomskinlighet för
ljuset och diatermansi alls icke nödvändigt följas åt; ett särdeles
godt exempel på frånvaro af den förra egenskapen och närvaro
af den sednare erbjuder denna skifva af bergsalt, som
öfverdragas med ett tjockt lager af sot. Man kan ej ens se det
elektriska ljuset genom densamma. Nu samlas strålarne från
vår elektriska lampa genom en lins på en viss punkt af väggen;
jag sätter ett märke på denna punkt för att kunna lätt
återfinna den, och inställer derefter den svarta skifvan i strålarnes
väg. Intet spår af ljus faller nu på den betecknade punkten,
men sättes den termo-elektriska stapeln dit, gör nålen
ändock ett ytterst häftigt utslag på grund af de osynliga
strålarnes verkan.

Kan detta dock icke förklaras på ett annat sätt? Kan det
ej tänkas, att det är från den genom absorptionen upphettade
saltskifvan, som dessa strålar utgå, hvilka nu sätta nålen i
rörelse? Inkastet är mycket lätt vederlagdt; jag behöfver endast
föra stapeln en hårsmån åt sidan från den nyss utmärkta
punkten, för att nålen genast skall falla till noll. De värmestrålar,
som utgå från saltskifvan, måste ju spridas lika mycket åt alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:32:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tyndall/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free