Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•249
ej absorberar värmet, synes tillräckligt af följande. Det tänder
sig vid 244°; men ställes ett litet stycke deraf i den elektriska
lampans mörka brännpunkt, der hettan är tillräcklig att i ett
ögonblick göra ett platinablad hvitglödande, kräfves dock en
ganska betydlig tid för att få det att fatta eld. Socker
tänder sig vid en vida högre temperatur än svafvel, men emedan
det absorberar bättre, smälter det och förbrinner genast, då det
kommer i brännpunkten. Bordsalt deremot, ett lika hvitt
pulver som sockret, kunde der knappast uppvärmas.
Ett ännu märkvärdigare exempel erbjöd dock vanlig fosfor.
Ett litet stycke af detta ytterst lätt antändliga ämne kunde
utsättas under tjugu sekunder utan att fatta eld i denna
brännpunkt, der platinan genast blef hvitglödande. Fosforns
smältpunkt är 44°, sockrets 160°, och likväl smälter i nämnda
brännpunkt det sednare förr än det förra. Detta beror naturligtvis
af fosforns diatermansi, som den har gemensam med andra enkla
kroppar; en tunn skifva deraf, lagd mellan två bergsaltskifvor,
genomsläpper mycket lätt det strålande värmet.
Ju mera diatermant ett ämne är, desto mindre uppvärmes
det af strålningen; och derför kan ingen fullkomligt
genomskinlig kropp upphettas af lysande värme. Ett kärl, hvars yta var
betäckt med ett tjockt lager af rimfrost, utsattes för de
koncentrerade strålarne från en elektrisk lampa, hvilka förut fått
passera genom vatten, och dessa sållade strålar förmådde ej
smälta de fina isnålarne, ehuru de nog kunde tända eld på träd.
Yi kunna göra en vigtig tillämpning häraf: det är ej de lysande,
utan de mörka solstrålarne, som hvarje vår bortsmälta
vintersnön från Alpernas sluttningar, och hvarje gletscher-ström, som
brusar ned genom dessas dalar, är ett resultat af den osynliga
strålningen. Den är det ock, som lyfter vattnet från hafvets
yta till bergstopparne; de lysande strålarne tränga djupt ned i
oceanen, men de andra absorberas nära dess yta och blifva det
egentliga upphofvet till afdunstningen.
Ett par andra hithörande frågor må tillsist behandlas.
Redan förut (sid. 174) har omtalats Mellonis metod att bestämma
procenthalten af de synliga och osynliga strålarne i åtskilliga
källor; densamma grundade sig på det antagandet, att alun
framsläpper alla de förra (hvilket väl ock är i det allra närmaste
sannt), samt absorberar alla de sednare. Är nu detta
sistnämnda antagande i full öfverensstämmelse med verkliga
förhållandet ?
Jag har i detta hänseende undersökt en alunlösning. Den
jodlösning, som förut är omtalad, ställdes framför den elektriska
lampan, och derbakom ett tomt glaskärl; de mörka strålarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
