- Project Runeberg -  Värmet betraktadt såsom rörelse /
259

(1879) [MARC] Author: John Tyndall Translator: Carl Fabian Emanuel Björling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

’259

vid belägen, hvars kula var försilfrad, och som derför nästan
icke alls utstrålade; dessa två grader representerade alltså det
termometriska afståndet mellan glaset och luften. Men Six,
Wilson, Wells, Parry, Scoresby, Glaisher och flere andra hade
funnit dylika afstånd af mer än tio grader mellan en
termometer i gräset och en annan, som hängde några fot deröfver.
Huru kan detta förklaras ? Helt enkelt sålunda, enligt Melloni:
gräsbladen afkylas först genom strålning 2° under sin
omgifvande luft; denna afkyles sedermera genom beröring med dem
och bildar sålunda ett kallt bad deromkring. Men gräset
sträfvar att bibehålla det nämnda termometriska afståndet mellan sig
och luften; dess temperatur sjunker således ännu lägre, luftens
följer efter, och sålunda nedsättes, genom en följd af verkningar
och återverkningar, gräsets temperatur till ett vida lägre
gradtal, än det som egentligen motsvarar graden af dess
utstrålningsförmåga.

Många fruktlösa försök hafva hittills blifvit gjorda att
upptäcka det värme, som hitsändes från månen. Hvarje ljusstråle
är tvifvelsutan också en värmestråle, men dess värme- och
ljusstyrka stå ingalunda i någon inbördes proportion. Med en stor
af flere olika zoner sammansatt lins kastade Melloni en bild af
månen på sin termo-elektriska stapels yta, men sjelfva linsens
köld var mer än tillräcklig att motväga det sålunda samlade
värmet. Han satte då en skärm ofvanför linsen för att hindra
dess afkylning, ställde stapeln i linsens brännpunkt, afvaktade
det ögonblick, då nålen inställt sig på noll, borttog då skärmen
och lät det koncentrerade ljuset falla på stapeln — men det
obetydliga luftdraget var tillräckligt att förtaga hela
värme-ef-fekten. Slutligen tillslöt han röret framför stapeln med en
glasskärm, hvarigenom ljusstrålarne obehindradt framträngde till
instrumentet, der de förvandlades till mörkt värme; detta kunde
ej gå tillbaka genom glaset, och sålunda erhöll lian omsider ett
litet utslag af 3—4°.

Den vida öfvervägande delen af det från fullmånen hitsända
värmet måste bestå af mörka strålar, och dessa absorberas
nästan helt och hållet af atmosferens vattenånga. De som
möjligen framkomma till jordytan, måste fullständigt upptagas af en
sådan lins, som Melloni begagnade. Tvifvelsutan vore det
lämpligare att i stället samla dem medelst en metallisk reflektor; jag
har gjort några försök i denna väg, men Londons ogynsamma
luft har lagt för stora hinder i vägen *),

*) Lörd Bosse har nyligen behandlat denna fråga utförligt medelst
sitt bekanta teleskop.

17*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:32:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tyndall/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free