Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2G0
Härifrån vända vi nu våra tankar till den källa, hvarifrån
allt både jordens och månens värme härflyter. Denna källa är
solen, ty om jorden också engång befunnit sig i flytande
tillstånd och ännu innehåller sedan den tiden inom sig en sådan
kärna, så har dock det värme, som derifrån skulle kunna
framtränga till dess yta, för längesedan upphört att der göra sig
kännbart. Vi hafva först att undersöka, huru denna underbara
verldskropp, från hvilken vi mottaga både ljus och lif, sjelf är
beskaffad.
Yi skola småningom närma oss denna fråga och bereda oss
genom några föregående undersökningar till dess behandling.
I kännen tillräckligt, huruledes spektrum från ett elektriskt ljus
bildas; ett sådant, af två fots bredd och åtta fots längd, faller
nu i all sin prakt här på skärmen, der dess särskilda färger
följa och öfvergå i hvarandra utan något afbrott i kontinuitet.
Ljuset, som bildar detsamma, kommer naturligtvis från sjelfva
de glödande kolspetsarne, och alla hvitglödande fasta kroppar
gifva ett dylikt kontinuerligt spektrum; betraktas en
hvitglödande platina-tråd genom ett prisma, ser man dessa samma
färgade fält, utan ringaste afbrott sinsemellan. Men genom stark
hetta — t. ex. den elektriska lampans — kan jag förflyhtiga
en metall och låta på skärmen falla ett spektrum, icke af den
fasta kroppen, utan af dess glödande ånga eller gas. Och
dermed förändras detta i grund; istället att bilda en kontinuerlig
färgserie, består det endast af åtskilliga lysande linier, skilda af
mörka mellanrum.
För detta ändamål träffa vi följande anordning. Det nedre
kolstycket formas till en cylinder af en half tums diameter och
med en liten urholkning ofvantill, hvari lägges en bit zink.
När den öfre kolspetsen föres ned i beröring med denna, går
strömmen fram, och när kolstyckena derefter skiljas åt, kastas
bilden af den lysande båge, som förenar dem, på skärmen såsom
en, halfannan fot lång, ström af purpurfärgadt ljus. Detta ljus
utstrålar från zink-ånga; metallens atomer vibrera nu i vissa
bestämda perioder, och den färg, som vi varseblifva, är det
blandade intrycket af dessa dallringar. Upplösa vi ljuset medelst
prismat, framträder ett spektrum, bestående af lysande blå och
röda linier eller band.
Jag afbryter nu strömmen, borttager zinken och ditlägger
i dess ställe ett stycke koppar; ljusströmmen blir nu grön i
stället för purpurfärgad, och den prismatiska sönderdelningen
ger också gröna linier, således helt andra än i förra fallet. Vi
måste således sluta, att koppargasens atomer vibrera i helt andra
perioder än zinkgasens. Låtom oss då undersöka, huruvida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
