Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
265
utstrålar. Nu har man bland annat funnit omkring 60 linier
såsom karakteristiska för jernet. Om ljuset från glödande
jern-ånga, erhållet genom att låta elektriska gnistor slå öfver mellan
två jernspetsar, framsläppes genom ena hälften af en fin springa,
och solljuset genom den andra hälften, falla båda ljusens spektra
bredvid hvarandra, och det visar sig då, att mot hvarje lysande
jernlinie svarar en Fraunhofersk. Under sådana omständigheter
kan man med så godt som fullständig visshet sluta till, att jern
finnes i solatmosferen. Genom dylika jemförelser med andra
ämnens spektra har man på samma sätt funnit, att i nämnda
atmosfer finnas, utom jern, äfven Natrium, Calcium, Magnesium,
Mangan, Nickel, Chrom och Titan, men att med lika stor
sannolikhet Silfver, Qvicksilfver, Antimon, Arsenik, Tenn och Bly
der saknas.
Vi kunna ännu noggrannare än i de hittills anställda
försöken i liten skala afbilda den solens byggnad, som Kirchhoffs
hypotes antager *). Det nedre kolstycket i den elektriska
lampan är formadt till en cylinder af en half tums diameter, och
rundtomkring dess öfre kant är en ring af natrium fästad såf
att cylinderns centrala del är fri. I beröring med denna del
bringas derpå den öfre kolspetsen, strömmen framgår, och det
elektriska ljuset utvecklas som vanligt. Af hettan förflyktigas
natrium, och sålunda omgifves den lilla centrala elektriska solen
af en atmosfer af natrium-ånga, som utöfvar samma slags
verkan som fotosferen och frambringar den bekanta mörka linien
i det för öfrigt kontinuerliga spektrums gula fält.
För att bestämma det värmebelopp, som solen verkligen
utsänder, hafva observationer anställts af J. Herschel på
Goda-Hoppsudden och af Pouillet i Paris. Öfverensstämmelsen mellan
bådas resultat är ganska märklig; Herschel fann, att då solen
befinner sig i zenith, utöfvar den vid hafsytan en värme-effekt,
tillräcklig att på en minut smälta ett islager af 0,oo645 tums
tjocklek, under det Pouillets motsvarande värde var 0,ooeoi tum.
Medeltalet af båda måste komma sanningen nära; det utgör
0,oo623 tum i minuten, eller mer än i tum i timmen. Se här
ett instrument, pyrheliometern (bild 109), af samma slag, som
Pouillet använde; det består af en flat stålcylinder aa, fylld
med qvicksilfver, hvari befinner sig kulan af en termometer,
hvars skaft skyddas af ett messingsrör del. Cylinderns ändyta
*) Det bör ej lemnas onämndt, att ehuru visserligen den
förklaring af de Fraunhoferska liniernas uppkomst, som här framställts, är
allmänt antagen, detta deremot ingalunda är fallet med den del af
Kirchhoffs hypotes, som betraktar solens centralkropp såsom "fast
eller flytande". Ö. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
