Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Ni på något afstånd hör en klocka ljuda, så vet Ni, att det
erfordras en ständigt verksam yttre kraft för att underhålla
dess dallringar. Men liksom klockan
"Ännu som fordom solen ljuder
I syskonsferers täflingssång"
__ och huru vidmakthålles då dess ton?’’ Huru ersättas dess
årliga förluster?
Yi förbise lätt nog det underbara, då vi dagligen hafva
det för våra ögon. För mången bland Er synes solen kanske
blott som en ofantlig eld, olik de på jorden brinnande endast
genom sin storlek och sin värmegrad. Men hvilket skulle väl
det brännmateriel vara, som förmådde på sådant sätt bibehålla
sig sjelft? Bestode himlakroppen hel och hållen af stenkol,
skulle den vara fullständigt förtärd redan på fem årtusenden.
Och för öfrigt, hvarifrån skulle väl den syrgas hämtas, som
erfordrades för en sådan förbränning? Hvart skulle väl
produkterna af densamma taga vägen? Äflägsnades de icke, i samma
mån som de bildades, skulle de inom kort qväfva elden.
Det vore föga mindre orimligt att tänka sig solen såsom
en het kropp, ursprungligen försedd med ett sådant förråd af
värme, att den årliga afsvalningen ej är märkbar. Det ämne,
som bland alla af oss kända eger största värme-kapacitet, är
vattnet; vore solens egentliga värme lika stort som dettas,
skulle ändock dess temperatur sjunka 180 grader för hvarje
århundrade.
Det föreliggande faktum är i och för sig så underbart, att
äfven den mest sansade hypotes, som kunde uttänkas till dess
förklaring, måste synas fantastisk. Solen rullar som bekant
kring sin axel en gång på tjugufem dygn; man har ifrågasatt,
om ej friktionen mellan detta ofantliga hjuls omkrets och
"någonting" i den omgifvande rymden kunde frambringa dess ljus
och värme.
Så öfverraskande det än kan tyckas Er, förekommer
verkligen på vår egen planet något dylikt. Står Ni på en af
Londons broar, ser Ni Themsen ändra sitt lopp två gånger i
dygnet; dess vatten gnider under denna fram- och åter-gående
rörelse mot bottnen och stränderna, och genom denna friktion
måste värme utvecklas; detsamma går naturligtvis, åtminstone
till en stor del, förloradt för jorden genom dess utstrålning.
Hvad är det då, som ersätter denna ständiga förlust?
Det är vår planets rullning kring sin axel. Tänkom oss
för enkelhets skull, att månen vore stillastående, och jorden
roterade derunder likt ett hjul från vester mot öster! Om
under denna rörelse ett högt berg på jordytan närmade sig månens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
