Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
•270
område, fattas af densamma och nedstörta derpå under form af
meteoriter eller stjernfall; det antal, som sålunda för hvarje år
införlifvas med jorden, uppgår kanske till hundra- eller
tusen-tals millioner, och likväl utgör det bestämdt en
försvinnande bråkdel af det oerhörda tal, som fortsätter den kretsande
rörelsen. Likaså är det af åtskilliga grunder, t. ex. af
iakttagelser på Enckes komet, ej oantagligt, att något ämne i
rymden — kanske sjelfva verldsethern — gör motstånd mot
verlds-kropparnes rörelse, och att dessa genom sin friktion deremot
småningom närmas till solen. Visserligen förete de stora
planeterna under hela den period, som mensklighetens historia
omfattar, ingen märkbar förminskning af sina sol-afstånd och
omloppstider, men förhållandet kan vara helt annat med dessa små
kroppar, hvilkas hela rörelseqvantitet är så ringa; på den tid,
under hvilken jordens sol-afstånd minskats med en eller annan
aln, kan en dylik verldsatom hafva närmat sig systemets
medelpunkt med tusentals mil.
Af dessa premisser ledas vi till den slutsats, att under det
en oerhörd ström af dylikt "kosmiskt stoft" närmar sig solen,
dess täthet oupphörligt ökas, och visserligen ligger då äfven
den förmodan nära tillhands, att det s. k. "zodiakal-ljuset," som
omgifver centralkroppen, måtte vara en sky af meteorer.
Åtminstone är det bevisadt, att detta ljusfenomen härrör af en
materia, som kretsar efter samma lag som planeterna;
zodiakal-ljusets hela massa måste derföre sannolikt beständigt närma sig
solen och lik en regnskur nedstörta på densamma.
Det är ganska lätt att beräkna både den största och den
minsta hastighet, som sol-attraktionen förmår meddela en
verlds-kropp. Den förstnämnda frambringas, om denne får närma
sig solen från ett oändligt afstånd; den framkommer då till
målet med en fart af 59 mil i sekunden. Den minsta möjliga
fart, den vid ett dylikt tillfälle kan ega, är deremot 42 mil.
I förra händelsen skulle kroppen vid sin sammanstötning med
solen frambringa en värmemängd, mer än 9,000 gånger större
än den, som uppkommer genom förbränning af en med
kroppens lika vigt stenkol; i sednare händelsen blir det motsvarande
talet 4,000. Det är således fullkomligt likgiltigt, om det ämne,
hvaraf meteoren består, är brännbart eller ej; resultatet af dess
förbränning vore i alla fall försvinnande litet i jemförelse med
verkningen af sjelfva den mekaniska stöten.
Se der grunddragen af den märkliga teori, som Mayer sjelf
framlagt i sin "Dynamik des Himmels" (1848); hans
framställning har jag här, stundom nästan ordagrannt, följt. Utan att
för egen del ansluta mig till hans åsigt, och utan att heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
