Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•274
uppskatta på ett ungefär hela dess förgångna lif till 6,000 år,
men så ofantlig denna tidrymd än kan tyckas, hvad är den väl
i jemförelse med de, under hvilka jorden ännu ej bar en
mensklig varelse på sin yta, men deremot en rikedom af nu utdöda
djur- och växt-arter; då bernstensträdet ännu grönskade på vår
mark och droppade sin dyrbara kåda ned i hafvet, då tropiska
palmskogar frodades i Europa och Sibirien, och i deras skugga
dvaldes jätte-ödlor och elefanter, hvilkas kolossala lemningar vi
ännu påträffa i jorden. Geologerna hafva sökt bestämma
längden af denna skapelseperiod, och deras uppgifter derom vexla,
efter olika synpunkter, mellan en och nio millioner år. Och
huru liten var hela denna tid, under hvilken jorden frambragte
organiska väsenden, mot den, hvarunder den ännu var blott ett
klot af smälta bergarter; för dess afsvalning från 2,000 till
200 grader måste, såvidt man kan sluta af Bischofs försök
öfver smält basalts afkylning, hafva åtgått omkring 350
årmillio-ner. Och upp till den tid, då urdimmans klot förtätade sig till
ett planetsystem, räcka ej ens våra djerfvaste gissningar.
Menniskoslägtets förflutna lif är blott en bölja i tidernas haf; för
ännu flere årtusenden än det redan lefvat, tyckes det nuvarande
kunna vara försäkradt om sin existens; säkert hafva vi och
otaliga generationer efter oss i detta hänseende intet att frukta.
Men ännu arbeta allt fortfarande i atmosferen, i verldshafvet, i
jordklotets vulkaniska inre desamma krafter, som verkat fordna
geologiska omhvälfningar och begraft den ena serien af
organismer efter den andra. De, snarare än några i hvarje fall
oändligt aflägsna kosmiska revolutioner, lära väl förr eller
sednare blifva orsaken till menniskoslägtets yttersta dag och tvinga
oss att lemna plats för andra, kanske fullkomligare varelser,
likasom fornverldens Mammutdjur och jätte-ödlor en gång
lemnat plats åt oss".
Solens förhållande till vår planet och de der verksamma
krafterna förtjenar ock all vår uppmärksamhet. Redan år 1833
skref J. Herschel i sina "Outlines of Astronomy" följande.
"Solens strålar äro den yttersta orsaken till nästan hvarje rörelse,
som eger rum på jordens yta. Genom deras värme frambringas
alla vindar och alla dessa rubbningar i atmosferens elektriska
jemn vigtstillstånd, hvilka gifva upphof till åskan och sannolikt
äfven till både jordmagnetismen och norrskenet. Genom deras
lifgifvande verkan sättas växterna istånd att hämta näring ur
den oorganiska materien och blifva i sin ordning dels näring
för menniskor och djur, dels upphof till dessa oerhörda
kraftförråd, som i stenkolslagren nedlagts till gagn för kommande
slägten. Genom dem sändas oceanens vattenmassor i ångform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
