Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
276
dallring till’oceanen, der den öfvergår till potentiel; vidare med
vattenångans molekuler från hafsytan till skyarne och härifrån
till bergens höjder, hvarvid det värme, som åtgått till
ångbildningen, åter framkommer vid kondensationen, men det, som
användts till massans upplyftande, ännu bibehåller potentiel
form. Men också detta skall utbetalas till sista skarfven;
under vattnets friktion mot strömbädden, vid vattenfallens botten,
som mottager massans stöt, i de maskiners värme, som drifvas
af strömmen, i gnistorna mellan qvarnstenarne, under
stång-jernsmedjornas tunga hamrar och i sågverkens bräder
utminuteras solstrålens energi och öfverallt framträder den åter i sin
ursprungliga gestalt, som ether-rörelse, så ofta som den
mekaniska upphäfves.
Men utom dessa rörelser och krafter gifves det inom vår
verld också andra, hvilkas ursprung och sammanhang med solen
ej äro lika ögonskenliga som de förra. Träd och örter växa
på jorden och gifva vid förbränning upphof till värme, medelst
hvilket väldiga mekaniska verkningar kunna frambringas.
Hvarifrån kommer detta? Herschel har besvarat frågan endast i
allmänna drag, Mayer och Helmholtz undersökt förhållandet
närmare. Jag vill framställa deras svar i enkla ord. Sen
denna jèrnrost, bildad genom jern- och syre-atomernas förening;
I kunnen ej varseblifva denna genomskinliga kolsyregas, som
på samma sätt bildats af syret och kolet. Dessa förenade
atomer likna en på jorden hvilande tyngd; deras ömsesidiga
sträfvan är tillfredsställd. Men jag kan hissa upp tyngden och
sålunda sätta den i stånd att verkställa ett nytt fall; och likaså
kunna dessa atomer hissas upp, skiljas från hvarandra och
sålunda sättas i stånd att upprepa sin föreningsprocess.
Yid växternas uppbyggande bildar kolsyran det material,
ur hvilket deras kol, vattnet det, hvarur deras väte hämtas.
Solstrålen hissar upp tyngden; den är det, som skiljer atomerna,
som frigör syret och låter kol och väte förena sig till en
växt-fiber. Falla strålarne på en sandöken, upphettas denna och
bortstrålar sedermera allt värme, den mottagit; men falla de på
en skog, återlemnar denna blott en del af den energi, den
erhållit; resten användes till trädens uppbyggande. Att värme
åtgår till atomers åtskiljande och åter framkommer vid deras
förening, hafva vi förut sett (i kap. V); men alldeles detsamma
gäller äfven om ljuset, ty på dess bekostnad verkställes den
kemiska sönderdelningen. Utan solen kan kolsyrans och
vattnets sönderdelning ej försiggå, och af dess energi förbrukas vid
denna process ett belopp, eqvivalent med det verkställda
mole-kular-arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
