Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
tom. Men en och annan gång visade sig dock liksom ett svagt
töcken derinuti. Detta förorsakade mig ett ögonblicks bekymmer;
jag kunde nemligen ej veta, om de verkningar, hvilka jag på
grund af mina förra försök tillskrifvit de rena, genomskinliga
ångorna, ej åtminstone till en del kunde härröra af dessa
utfällningar. Ett dylikt, tid efter annan framträdande bekymmer
är emedlertid nödvändigt för forskaren; det drifver honom till
noggrannare undersökning, till strängare kritik och blir sålunda
ofta en orsak till nya upptäckter. Snart nog befanns det ock,
att dessa töcken, hvilka röjdes af ljusstrålen, hade ock blifvit
bildade af densamme, och just denna iakttagelse öppnade en ny
väg in i dessa regioner, hvilka ej äro för våra sinnen
tillgängliga, men i hvilka det är forskarens snart sagdt förnämsta
sträfvan att få kasta en blick.
Hvad äro väl dessa ångor? De äro massor af molelculer,
och hvarje sådan är i sin ordning sammansatt af ännu mindre
delar, atomer. En molekul vattenånga till exempel består af
två väte-atomer och en syre-atom; en ammoniak-molekul af en
qväfve- och tre väte-atomer. Så små dessa kroppar än äro,
utgöras de alltså ändock af ännu mindre. Och molekulerna
hafva såsom sådana en viss rörelse; deras beståndsdelar,
atomerna, hafva äfven en särskild sådan för sig, oberoende af de
förras — alldeles som de särskilda kropparne på jordklotets
yta röra sig på ett af dettas framskridande i rymden
fullkomligt oberoende sätt.
Mellan ångans molekuler herrska, som vi sett, repellerande,
frånstötande krafter; atmosferens tryck motverkar dessa och
befinner sig i jemnvigt med dem. Pressas molekulerna
tillsammans af en yttre kraft, sträfva de att skiljas åt och göra det
äfven, när kraften upphör att verka. Med atomerna är detta
ej förhållandet; mellan hvarje sådan och dess närmaste granne
verka tvenne krafter, en attraherande och en repellerande.
Närmas atomerna till hvarandra, får den sednare öfvertaget och
återför båda till jemnvigtsläget; aflägsnas de från hvarandra, segrar
deremot den förra. Under det normala tillståndet hålla dessa
krafter hvarandra i jemnvigt, men likväl måste vi tänka oss
atomerna alltjemt stadda i en dallrande rörelse, fram och
tillbaka öfver jemnvigtsläget — såframt naturligtvis kroppen ej
befinner sig vid temperaturens absoluta nollpunkt, ett fall som
ännu aldrig någon varit i tillfälle att iakttaga*).
*) Jag vill ingalunda påstå, att dessa åsigter delas af samtidens
alla naturforskare. Men vare sig att de äro riktiga eller ej, kan det
ändock ej vara till annat än gagn, att de tydligt och bestämdt
formuleras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
