Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’291
En vacker förändring af försöket är följande. Jag
förbinder medelst ett kautschulcrör pipen af en liten blåsbälg med
glasröret b af flaskan F, som nu löstagits från den öfriga
apparaten och innehåller amylnitrit. En hastig stöt af bälgen
sänder en liten puff af ånga ut genom röret a; denna ånga är
i vanligt diffust ljus osynlig. Men får den inträda i
koncentreradt solljus eller i den elektriska lampans strålar, utfälles den
just på gränsen i form af moln och bildar en lysande hvit ring.
Denna sistnämnda har uppenbarligen alldeles samma orsak som
den rökring, hvilken utslungas från en kanonmynning vid
skottets aflossande eller som en tobaksrökare kan utblåsa; men den
är osynlig, ända tills den utfälles genom de kemiska strålarne.
Vi kunna naturligtvis gifva ifrågavarande "aktiniska moln"
hvilken grad af tunnhet vi behaga, genom att på förhand göra
ångans täthet eller tryck i cylindern tillräckligt ringa. Är
denna täthet mycket liten, blifva de utfällda partiklarne till en
början utomordentligt små, alltför små tillochmed att kunna
göras synbara genom den starkaste möjliga förstoring; sannolikt
uppgår deras diameter då ej ens till någon milliondels tum.
Men de tillväxa så småningom i storlek och utsända derunder
en ständigt tilltagande mängd af synlig ether-rörelse, tilldess
slutligen det aktiniska molnet fyller hela rummet med ett klart
hvitt ljus. Under denna tillväxt visa sig ofta de skönaste
regn-bågsfärger; ej sällan har jag med beundran och förtjusning sett
sådana i den atmosfer, som hvilar öfver Alpernas toppar, men
likväl aldrig några så praktfulla som de vid dessa
laboratorieförsök frambragta. Dock är det ej med dessa vackra
företeelser, som vi nu skola sysselsätta oss, utan med tvenne andra
frågor, hvilka hittills stått som olösta gåtor inom meteorologien
— himlahvalfvets blå färg och polarisationen af dess ljus.
För det första: Huru uppkommer denna färg, och kunna
vi ej eftergöra den? Den har tydligen ej samma orsak som
kroppars vanliga färger, d. v. s. absorptionen. En violblomma
är blå, och ett geranium rödt derföre, att deras molekuler hafva
egenskapen att upptaga och utsläcka vissa beståndsdelar af
solljuset, samt återsända endast de blå strålarne i förra fallet, de
röda i det sednare. Himlens färg är icke af detta slag, dess
ljus är rcflehteradt; och funnes det ej i atmosferen något, som
förmådde återkasta solstrålarne, skulle vi ej se det blå fästet,
utan endast den gränslösa rymdens svarta mörker. Detta det
blå ljusets återkastande verkställes af fullkomligt färglösa
partiklar, och det tyckes verkligen, som om den enda nödvändiga
egenskapen hos sådana för att kunna utvälja och reflektera
19*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
