Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
<let vinkelrätt utsända ljuset ej längre är polariseradt, fortfar
alltså molnet att reflektera sådant i sned rigtning.
Maximipo-larisationens rigtning ändrar sig följaktligen med molnets textur.
Den olikhet, jag flere gånger påpekat, mellan vårt aktiniska
moln i början af dess tillvaro och atmosferens skyar kan rätt
tydligt åskådliggöras genom ett experiment; vi skola nemligen
bilda ett moln af det sednare slaget inuti ett af det förra och
sålunda eftergöra ett på himlahvalfvet ganska vanligt fenomen.
Jag insläpper i cylindern först ånga af allyljodid till
atmosfers tryck och fyller den derefter med luft, som fått genomgå
chlorvätesyra; då den elektriska strålen under en tid fått verka
på denna blandning, uppträder vår välbekanta blå färg. Man
kan nu kondensera vattenånga inom cylindern och sålunda bilda
en vanlig sky; för detta ändamål öppnar jag en förbindelse
mellan denna cylinder och ett lufttomt kärl, hvars rymd är
omkring en tredjedel af den förres. Blandningen af ånga och
luft strömmar genast häftigt ut i det tomma kärlet, och på
grund af den genom förtunningen uppkomna afkylningen
kondenseras ögonblickligen ångan inom cylindern, samt bildar ett
vanligt moln af samma art som dem, vi se sväfva uppe i luften.
Men den obetydliga värmeförlust, som uppkommit genom
förtunningen, godtgöres hastigt nog åter; under det vi ännu
betrakta den nybildade skyn, upplöser den sig snart, och den
blå färgen framträder ånyo — liksom ett hvitt fjädermoln på
himlahvalfvet synes smälta bort i den omgifvande azuren.
Sjelfva seendet af ett föremål beror uppenbarligen af en
olikartad inverkan på olika delar af ögats näthinna; föremålet
särskiljes från sin närmaste omgifning genom sitt, i jemförelse
med dennas, starkare eller svagare ljus. Derföre förändras ock
föremålets utseende genom förändring af det ljus, som faller vare
sig på detsamma sjelft eller på omgifningen. Tänkom oss t. ex.
några hvita skyar flytande uppe i atmosferen med stora fläckar
af blått mellan sig; betrakta vi dem genom ett Nicols prisma,
så fördunklas vid en viss ställning af instrumentet den blå
bakgrunden, på grund af sin polarisation, under det skyns eget
hvita ljus, som är opolariseradt, ej kan på detta sätt minskas
eller släckas. Om vid solnedgången en rödaktig sky sväfvar,
såsom det ofta händer, just i maximi-polarisationens trakt, ser
man den genom Nicols-prismat flamma i ett ännu starkare rödt,
just i följd af himlagrundens förmörkande. Sistlidne
påskafton företedde vid Dartmoor himlen, som nyss blifvit rensad af
en snöstorm, en ovanligt vild anblick; rundtomkring horizonten
var den af en stålartad glans, under det rödaktiga stack- och
fjäder-moln drogo söderut. Försvagades då himlagrundens ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
