Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
torsten f o gel qvist
nan sentimentalitet, och särskilt nagelfares den
djupa andakten inför Jesu liv. M;en Renans
sentimentalitet var blott frånvaron av brutalitet och
grov fritänkarjargong. Samtidigt kan man icke utan
att le erinra sig prästernas anskri mot denna gudr
lösa bok, där varje rad andas kritik och vördnad.
Träffande säger Gustave Lanson om Renan: »Han
har radikalt nedbrutit vad redan Voltaire skakat i
sina grundvalar, men han har också radikalt
nedbrutit l’esprit Voltairien». Det salomoniska i denna dom
är svårt att bestrida.
Det är verkligen en bister ödets ironi, att
detta jubileum, som framkallar tanken på
andens finaste, mest slipade och ömtåliga vapen,
skall sammanfalla med dagens brutala
nationalistiska politik. Renan, som år 1870 levde
innanför murarna av det belägrade och utsvultna Paris
och greps av förakt mot den martialiska järnhälens
gåpåartramp, skulle inför de ombytta rollerna ha
fått ett ytterligare belägg för det kardinaltvivel,
som han en gång formulerade som »tron att ont och
gott, njutning och smärta, skönt och fult, förnuft
och galenskap förvandlas genom varandra och
övergå i varandra genom nyanser lika omärkliga
som skiftningarna på en duvas hals». Den som
skriver dessa rader blev en gång tagen för
huvudet med anledning av ett yttrande om
»avgrunden mellan människan Goethe och generalen
Ludendorff». leke för att släta över, återkalla och
frambära något försoningsoffer, utan för att hävda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
