Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 torsten fogel qvist
länge varit ur ens tankar. Gäller detta människor
och miljöer, gäller det naturligtvis också litterära
typer och verk.
Jag återknöt häromåret bekantskapen med
Turgenev. Han hade fyllt min ungdom med rikt stoff
för tanke och känsla. Han hade just ingenting mer
att säga. Vårböljorna flöto förbi monotont och som
i en dröm. Man hade ohjälpligt brutit med Elena,
och man befann sig i en annan värld än Rudin.
Motsatsen kan också inträffa. På Operan återsåg
jag efter många års skilsmässa Peer Gynt. Han
följde mig hem. Jag borstade av honom bokdammet.
Han hade blivit ung på nytt och jag också. Jag
levde med i hans fantastiska och mänskliga öde med
varje fiber av min varelse. Och den gamle Dovre-
löjliga bonjour blev för mig en representant för
diktens eviga ungdom. Skulle jag åter möta pastor
Rosmer och Rebekka West ute på den berömda
spången, skulle jag säkert artigt lyfta på hatten
och gå vidare. Det var längesedan vi gjorde alla
människor till adelsmänniskor — på det viset.
Vad är det då som gör, att det ena
’diktverket slocknar och det andra behåller sin eviga
lyskraft? Ja, det är ett ämne för en hel avhandling.
I stället för att underkasta det en systematisk
behandling, skall jag anknyta det till en nyligen
återupplivad litterär bekantskap. Det gäller Guy de
Maupassant. Det var cirka tjugufem år sedan
jag hörde honom berätta. Häromdagen slog jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
