Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 torsten fogel qvist
vigt sitt liv åt konstnärens kall har icke rätt att
leva som andra». Maupassant lät den gamle indianen
väsnas och lyssnade med älskvärd godmodighet
på förmaningstalen. Men han bättrade sig inte. Och
main skulle nästan vilja påstå, att han handlade
rätt i sin ohörsamhet just för konstens egen skull.
Ty det finns i Flauberts litterära storhet
någonting av kammarsittare och teoretiker, som gör, att
det ibland blir instängd luft till och med över
hans mästerverk och att man i dem saknar frisk
tillförsel, medan man i sällskap med Maupassant
alltid står i en så omedelbar kontakt med livet att
man tycker sig uppleva vad man läser. Hur är inte
luften i Salammbô till exempel onaturligt kall och
onaturligt kvav. Man känner sig som plågad av en
ond dröm. Man vill vakna och öppna fönstret.
Sådana förnimmelser har man ej hos Maupassant,
utom i Spökhistorierna från hallucinationsperioden ;
men där bör det ju vara så.
Viktigare är kanske då den stiluppfostran
Flaubert bestod Maupassant. Han lärde honom
föraktet för alla lättköpta segrar, mognadens
nödvändighet och det skrivna ordets konstnärliga helgd.
Han avhöll honom från förtidsdebuten, som i själva
framgången lätt får en bismak av prostitution.
Och han satt över Maupassants manuskript och
korrektur som en magister över kriaböckerna,
strykande varje slappt uttryck, kråkande för
varje ord, som icke var det rätta, utan ett
provisorium eller en undanflykt. Flaubert var själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
