Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i46 törstën fogelqvîst
den är för mycket hjärna och kulturhistoria och för
litet natur och levandeliv. Den är med andra ord
litterär. Flaubert var för mycket konstnär och för
litet levande människa, han vistades för länge inne
i sin studio. Hans stil är mättad, hans språk ett
konstmuseum, hans skildringar gjorda med en
samvetsgrann precision, som saknar motstycke. Men den
underbara livs- och friluftsatmosfär, som vilar över
Maupassants landskap, miljöer och människor, den
går ibland förlorad i ångan kring Flauberts
smältdeglar och retorter.
Det är något stort och tragiskt över det offer
som Flaubert hembragte konstens gudom. Det
skedde icke utan ett starkt undertryckande av
personligheten. Non ridere, non lugere, sed intelligere,
det var för Flaubert den sanna konsten, liksom det
för Spinoza var den sanna filosofin. En konstnär får,
i det han skriver, icke le med dem som le eller
gråta med dem som gråta, icke hasta till oskuldens
undsättning eller brottslingens bestraffning. Hans
patos och avsky få på sin höjd märkas i själva
tonfallet och knappast ens det. Ty sentimentalitet
och moralism utsätta honom för risken av den
skärva i ögat och den skälvning på handen, som
förvanskar det konstnärliga objektivet. Vill man därför
finna den levande och evigt unge Flaubert, då har
man att söka honom i hans brev, oregelbundna,
personliga, fyllda av tjusande naivitet och intellektuell
energi, patos och hån, som personliga dokument
kanske överträffande det mesta Maupassant skrivit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
