Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drottningens vän 245
Den är icke ren, otvungen natur, utan en andra
natur, åstadkommen med drill, handgrepp och
konventionell avmätning, så som bruk var vid
1700-talets uppfostran inom hovet och societeten.
Excellensen Skjöldebrand talar i sina memoarer om
den Fersenska släktens »anlag till höghet i sitt
umgängessätt». Axel von Fersens väsen måste
nödvändigt ha framkallat mycket starka reagenser
redan hos den samtida omgivningen, Ty kärnan är
torr och hård, källan är ljum och utan friska
tillflöden. Vid dess rand sitter en självspeglande
egoist och njuter av sig själv.
Ur psykologisk synpunkt är det avsnitt av
Fersens dagboksanteckningar, som doktor Alma
Söderhjelm försett med kapitelrubriken En vinter
i Sverge, synnerligen intressant. Efter Marie
An-toinettes död stannade Fersen ännu någon tid
kvar i Bryssel som svensk ambassadör. Men
den antigustavianska svenska
förmyndarregeringen hyste ingen vidare sympati för den inbitne
gustavianen. Av illviljan sattes hans namn till
och med, ehuru på de allra lösiligaste grunder,
i samband med den Armfeltska konspirationen.
Han kände sin ställning undergrävd. Hans ord och
person fingo allt mindre betydelse, och då de
franska revolutionshärarna på försommaren 1794
segerrikt bröto in i Belgien, måste Fersen fly,
kvarlämnande sin mätress, madame Sullivan, i den
belgiska huvudstaden. Han stod för första gången
ensam i livet: utan ställning, utan fosterland, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
