Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ô4
torsten fogel qvist
med Frithiofs saga, är Stagnelius identisk med
Vladimir den store, Martyrerna och allt detta, som
var skolans och florilegiernas Stagnelius. Det lönar
verkligen mödan att förnya bekantskapen med
Stagnelius. Inte bara därför att hans form har en
klassisk fasthet utan vank och hans bildning en
klassisk ryggrad eller därför att han diktat den
skönaste blankvers som skrivits på svenska, utan
därför att denne våldsamme individualist och
enstöring är en levande symbol för mannens makt
att övervinna ödet och andens makt att betvinga
materien. Ur Stagnelius’ förödda och sölade liv
stiger en lovsång till den obrutna viljan och den
obefläckade genien. Och hans problem är
allmänmänskligt. Det handlar om förmågan àtt
begära och tvånget att försaka, om striden mellan
den livsglade Lycis och den trånsjuke Timon.
Den som har minsta vilja och intresse kan lätt
abstrahera från det otidsenliga. Demantehällarnas
och smaragdegrundernas, andesolarnas, azurhim*
larnas och kristallflodernas tid är oåterkalleligen
och längesedan förbi. Cederskogar, cypresshäckar
och myrtenlundar ha slutat susa, nardus och ambra
ha slutat dofta i svensk poesi. Till och med rosen
och liljan växa sparsammare än förr. Vi äro fullt
tillfredsställda med alarnas flygande storm och
asparnas körsång, med kungljus, nattyxne och
nattglim hos Karlfeldt, för att icke tala om
laktu-kan och rutebladen. Vi kunna inte längre
godkänna en litterär natur. Den romantiska juvele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
