Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till minnet av stagnelius 265
rarbutikens lager är realiserat. Språkets
teatergarderob och kostym ateljé har förvandlats till en vanlig
klädkammare. Nektarn kallas av somliga visky och
ambrosian rostbiff. Namnet Amanda låter i en
mans öra snarare som ett förhinder än som en
uppfordran. Kvinnorna äro visserligen lika åtrådda
som på Stagnelius’ tid, men det är inte längre något
silverdok eller någon purpurslöja, som skiljer
älskaren från föremålet för hans åtrå. Vi kunna se på en
blomma, utan att falla i veklagan över dess
stoft-fångna själ. Den brutna oskulden gråter nu som
förr, men den stereotypa himmelska tårögdheten
är försvunnen. Världsfurstens park har blivit
samhälle och demiurgen går omkring som president
och statsråd. Men livet är detsamma som alltid:
jordisk brånad och luftig oändlighetslängtan. Och
människan är densamma som alltid. »Förmågan att
begära» hetsar henne, »tvånget att försaka»
håller henne tillbaka. Och de bästa söka »adla detta
tvång till frihet». Människan är allt framgent ett
barn av två element och hennes dubbelställning gör
henne både tragisk och löjlig, där hon icke mäktat
genomskåda den och försona motsatserna.
Ja, det är visst och sant
i livets riken gives inget släkte
som människosläktet underbart och löjligt.
Med fasta lungor andas salamandern
den heta elden. Örnen trivs i luften,
i böljan fisken, maskarna i jorden
och sticker grodan lugna sommarkvällar
ur sumpens dy sitt gröna huvud opp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
