Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mamsell fredrikas englandstripp 279
ridföljet, faller hennes gamla paraply, den trogna
reskamraten genom kontinenterna, ut ur vagnen
mittför fötterna på drottningens häst. Skall hon
ta upp den eller låta den ligga och krasas
sönder av hovars tramp? En känsla av undersåtlig
ringhet bjuder henne det senare. Det vore orätt
att för en bagatell hejda de högas väg. Men
sparsamheten tar ändå ut sin rätt. »Den måste
jag plocka upp, om än mittför dessa fötter.» Hon
stannar vagnen, stiger ur och tar upp den. Och
drottningen och prinsen skratta och nicka.
Mamsell Fredrika blir överväldigad av den hjärtats
godhet, som tagit sig uttryck i ett sådant skratt.
Och »när drottning Victoria skrattande och
hälsande flög mig förbi, lätt och luftig som en
älvadrottning, då begrep jag med ett
trollmakteni hennes personl ig het». Det
är något outsägligen gammalmodigt i denna litet
våpiga förtjusning, på samma gång som det
är outsägligen lustigt för oss, sena tiders barn,
att tänka oss gumman Victoria, detta respektabla
fruntimmer, utrustad med ett borgerligt
världsimperiums solida embonpoint, som luftig älvadrottning
och skapt med »en allrakäraste liten fot».
Det är just ingen konst att finna Fredrika
Bremers svagheter och begränsning. Hon är ej
någon stor ande. Men hon har en brinnande själ, en
fruktbar vilja och en intellektuell rörlighet, som
är ytterst ovanlig inom vår stelbenta och
högdragna nation. Hon är heller ingen kritisk natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
