Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några sättareminnen från redaktör Robert Lagerborgs dagar af Pär Präntare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till en skara ordinarie och extra reporters. Men alla
dessa manuskriptleverantörer äro icke lika
produktiva; en och annan har äfven någon »svaghet “
och ofta få sättarne så mycket arbete just till den
tid på morgonen, då tidningsformarna borde vara
färdiga att tagas in i prässen. Hufvudredaktörerna
ha denna tid på natten oftast redan gått till sängs,
och blir tidningen försummad i sitt utkommande, så
är det i de flesta fall sättarne, som återigen icke
fått sitt arbete undan i ordentlig tid; de äro
långsamma, heter det. Kommer därtill att landtdag
pågår, så hafva sättarne det hett.
Så var äfven förhållandet vid Dagbladet. En
stor del af det som sattes om dagen måste „stå
öfveru för att bereda rum för nytt, som kom under
natten. Mången gång fanns text uppsatt till två
nummer på en gång. Också lingo ett antal
uppsatser stå i månader och funnos af dem ständigt på
lager.
En sådan artikel var en på, trehundra rader med
rubrik »Kometens svans", hvilken fick stå ett och
ett halft år, och gaf denna anledning till månget
skämt. Hvarje uppsats som syntes vara af
natur att blifva länge stående insköts i samma
för-varingsregal som denna, och sade man då, att den
hörde till kometens svans. Då det gälde att sända
ned till byrån förefrågan om något
komitébetän-kande skulle få „stå öfver" af brist på rum, så
frågade gossen, om antingen kometens betänkande
eller ock komiténs svans skulle „stå“. Under den
långa ståndtiden sporde naturligtvis ombrytaren allt
emellan, om ej artikeln skulle fä läggas af, då den
ändå icke gick in i tidningen. Men svaret blef städse
nej. Man ville spara densamma till någon tid på
året, då det blefve fattigt på „mat“ till tidningen.
Men engång, efter ett och ett halft år, företog sig
en af sättarne att, vid ett kaptenens besök i
sätte-riet, underrätta honom om att „det växte tjokt
mögel på kometens svans". Kaptenen skrattade och
gaf då tillstånd till afläggandet af denna uppsats.
Många författare, hvilkas uppsatser hade det
ödet att blifva stående „stucko sig in" å tryckeriet
— byrån ville man ej besvära — för att höra åt
om sina skriptas öde samt om sättarne möjligen
kunde säga, när de skulle ingå. Det ginge kanske
an att göra „ett htet tillägg" eller „taga bort ett
ord", då uppsatsen ej ännu ingått? Så hände sig
att en författare, hvars artikel haft oturen att stå
en längre tid, så ofta och så mycket „förbättrat“
densamma i sätteriet, att då kaptenen slutligen ville
ha ett afdrag däraf för att ännu en gång genomgå
uppsatsen, han ej måtte igenkänt den, ty han kom
till sätteriet, där han fick reda på orsakerna. Och man
underrättade honom att sådant ändrande var vanligt.
Hufvudredaktören förbjöd sättarne att vidare låta
någon författare komma och ändra å tryckeriet. De
borde vända sig till byrån. Med detta förbud voro
sättarne äfven belåtna, ty ovanan hade varit dem
mycket besvärlig.
I allmänhet vilja författare, som hafva
svårläslig handstil göra de mesta efterändringarna. Ofta
äro deras manuskript så öfverfulla med
korrigeringar emellan raderna att, om stilen annars är af den
„strimliga" sorten, hela pappersbladet ser ut som
en borttrasslad långref. Sättaren kan då få stå
långa stunder i djupsinniga funderingar för att komma
sig till hvad som är meningen med en hieroglyf här
och en annan där, och ofta är fallet, att han ej får
reda på sådana svårläsliga ord; han sätter dä på
måfå något ord att fylla rummet, lämnande åt
korrekturläsaren att i sin tur rätta dem. Om då den
sistnämda träffar vara sömnig, händer lått att
tid-ningslåsarne hitta rätt befängda ord i bladet.
Läkare hafva, som bekant, i allmänhet
svårläsliga handstilar. En dag kom kaptenen upp till
sätteriet just som en af sättarne — V. Nyqvist —
höll på att stirra på ett manuskript af den där
sorten — ett bref från Italien af en läkare. „Det är
ett mera svårt manuskript det där herrn sätter",
sade kaptenen. „Jo, det är kvistigt", sade sättaren.
„Ja, det är också en Qvist som skrifvit det", tilläde
kaptenen skrattande.
Jag nämde att många uppsatser flngo stå
öfver, och var det fallet synnerligast landtdagstiden.
Sättarne fingo fortsätta arbetet till långt in på
morgnarna, ja, ofta till kl. 7. En gång brast tålamodet i
sätteriet. En afton, då ombrytaren efter vanligheten
varit ned till byrån med rapport om huru mycket
som fanns uppsatt och fått den vanliga
underrättelsen, att det som arbetats under dagen skulle „få stå
öfver" och att det skulle komrna så och så många
spalter nytt på natten, beslöto samtliga sättare att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
