Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några sättareminnen från redaktör Robert Lagerborgs dagar af Pär Präntare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke sätta något vidare, utan att endast invänta sina
korrektur, korrigera felen och sedan gå hem. Det
skickades underrättelse om beslutet till byrån. Svar
anlände af innehåll, att sättarene måste sätta alt
som komma skulle. Desse åter tillbakasände
nykommande manuskript. Kaptenen skickade en
„snabb-löpare“ för att se, om sättarne än voro kvar i
sät-teriet och efter en stund kom han själf, mäkta vred.
Hvarje sättare spordes därpå särskilt om han ville
arbeta, men af alla fick han „nej“ till svar.
Slutligen gick kaptenen till ombrytaren — K. G.
Holm-qvist — och frågade honom, huru han ej fick sättarne
att lyda. H., alltid lugn, svarade, kanske icke utan
afsikt, med talesättet: „Icke äro de gardister". Nu
blef kaptenen[1] ytterligt ond. Stampande med foten
och slående käppen i golfvet skrek han, i det han
gick ut: „Den där karlen skall bort!“ Holmqvist
måste äfven flytta, men han erhöll annorstädes en
Ailit lika god plats.
Men kvarlåg det något af befallande militär i
hufvudredaktören, så fans det äfven hos honom ett
varmt och för andras nöd ömmande hjärta. Samma
vinter som det nyssnämda hände, men något senare,
blef kölden mycket sträng och arbetslokalen var
eländig. Sätteribyggningen hade man föregående
höst flyttat från den af principalen magister Th.
Sederholm till statsvärket sålda gården n:o 8 vid
Kyrkogatan till den nyinköpta N:o 17 Mariegatan.
Uppförandet af byggningen hade skett mycket
vårdslöst. Sålunda hade väggarno diktats så dåligt, att
solstrålarna här och där stucko in; fyllningen hade
bortlämnats mellan golfvet och trossbottnen, hvarför
man om aftnarna kunde skönja skenet från
vedhuggarens lykta genom golfspringoma. Arbetarena hade
också kallt, mycket kallt, och ett tjokt lager
bastmattor på golfvet samt „evig eld“ i kakelugnen voro
ej nog: man frös.
Men kaptenen tykte det vara synd om sättarne.
Han vidtalade den nye ombrytaren att anskaffa ett
duktigt tekök och bestämde, att detta ständigt skulle
„stå under ånga“ på hans bekostnad. Härför voro
sättarne mycket tacksamma. Också drucko de te i
strömmar och höllo sig därigenom äfVen varma.
Kaptenen var eljes htet med hvarstans, där
tidningen hade maskiner eller armar i rörelse.
Sålunda brukade han tidigt om morgnarna komma till
tryckeriet för att se efter, huru Dagbladet kom ur
prässen och hvilken tid kolportörerna kommo i
rörelse. En morgon, då han åter stiger upp för den
höga trappan till tryckeribyggningen, ser han sin
bild ganska troget ritad å den hvita förstugudörren.
Han står en stund och betraktar den och så ropar
han ut åt kolportörskocken: „ Pojkar, hvem har ritat
den hår?u „Kakirosi“[2] ropade någon. „Hvem är
Kakirosi?“ frågade kaptenen skrattande. „De’ ä’
Pelleu, fick han som förklarande svar. Men „Pelle“,
som såg att chefen var vid godt humör, kom fram
och stälde sig i position, sägande sig vara den som
ritat bilden. „Bra ritadt pojke, här har du en slant“,
sade kaptenen och gaf honom ett vackert mynt. —
Dagbladsbolaget började emellertid umgås med
planen att köpa sig eget tryckeri och snart skedde
detta äfven. Men dessförinnan hade några sättare,
märkande den gamla officinens börjande undergång,
småningom flyttat till andra tyckerier och bland dessa
var äfven Pär Präntare.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
