Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen och brant stupande tak och en tornspira,
som lyfte sig högt upp emot den blåa himmeln.
När man kom in i den kyrkan, blef man alls
inte rädd utan kände sig genast liksom hemma.
Öfver enriset, som var strödt å gången, gick
man fram till sin hvitmålade bänk. Och där
satt man och såg på hur solen sken in igenom
höga fönster på ljusa väggar och hörde den
snälle gamle presten stå och tala uppe i
predikstolen. Allt emellanåt flögo blickarna bort
till det stora gröna lindeträdet, som stod tätt
utanför ena korfönstret, och hvars små kvistar
alltid slogo emot rutorna och hviskade och
pratade sins emellan. Alltid slogo de emot
fönsterrutorna, de små kvistarna, alltid ville de
titta in, och så susade de och hviskade —
man kunde aldrig låta bli att undra hvad de
hviskade om.
Ibland tittade man också ut igenom den
sidoport i kyrkan, som stod öppen ut till
kyrkogarden. På dess tröskel satt den gamle
hvithårige kyrkvaktaren och halfsof; han hade varit
gammal och hvithårig så länge som någon
kunde minnas, och alltid satt han där på
tröskeln och halfsof och såg helt nöjd ut med
allting sådant det var. Det var alls icke någon
sorglig kyrkogård, den som man såg ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
