Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Läsningen. Landet - 23. Liv på Åland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fiskarbåtar korsa beständigt varandra. Den största ön,
»fasta Åland» benämnd, har även åkrar och ängar jämte
sitt fiske, men de små klippöarnas folk hämtar all sin
bärgning ur havet. Välmående byar, enstaka fiskarkojor,
stundom tornet av en kyrka och sedan 1861 staden
Mariehamn resa sig över de grå eller rödaktiga, av vågen
glatt-slipade klipporna.
Havet är allas farväg. Stormen fruktar man icke,
men när det är menföre på havet, sitter ålänningen
fången. Vad vill han göra, när isen varken bär eller brister?
Vanligen ligger isbryggan alla vintrar fast över de smala
sunden och de små fjärdarna; men värre är att då färdas
över Ålands hav till Stockholm eller över Delet och
Skiftet till Åbo. Posten måste över, om det ock gäller livet,
och då ser man postkarlarna skjuta framför sig en båt
över isen för att hava en tillflykt, när bryggan brister.
Men i rätt stränga vintrar ser man Ålands hav tillfrysa
så starkt, att det kan befaras med häst, och då är det
muntert, brukar man säga i Eckerö, när posten kommer med
klingande bjällror över från Grisslehamn.
En klar vintermorgon är vacker att skåda vid
stränderna i den inre skärgården. I det röda skenet av
morgon-rodnaden spegla sig björkar och granar, klädda med
rimfrost, uti den blanka isen. Är det då söndag, ser man unga
karlar i sina helgdagsdräkter flyga fram över fjärden på
skridskor, prövande isen med långa pikar. De stöta
beständigt nedåt i den bräckliga bryggan, vika åt sidan, där
den är svag, och ila framåt, där den är säker. Efter dem
följa kvinnor och barn i slädar och sist de äldre karlarna,
som skjuta slädarna eller skrinna på egen hand. Alla vilja
till kyrkan att åter höra Guds ord i det långa
vintermörkret, kanhända ock för att höra nyheter från fastlandet
eller från vänner på andra klippöar. Färden går muntert
framåt. Stundom möter en bred ränna, där det gröna
havsvattnet porlande stiger och sjunker, och då nödgas
alla göra en mväg. Stundom höres också ett åsklikt brak;
det är isen, bom rämnar i långa sträckor. Men det muntra
tåget stannar endast ett ögonblick och fortsätter ånyo sin
färd mot den mörka randen av ön i det snöiga fjärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
