Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 62. Lappska sagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vandrat på samma sätt, kände de icke mera igen varandra.
De blevo då man och hustru, och från dem härstamma alla
nu levande människor.
b) Jätten och människan.
I forna tider bodde i landet en stor och grym jätte,
som kallades St alo. Hans hustru hette Rutakis och var
en elak trollpacka. Stalo var en människoätare och skulle
med sin stora styrka hava blivit alla människor
övermäktig, om han icke tillika hade varit övermåttan dum. Därav
begagnade sig ett listigt människobarn, som hette Askovis,
och lurade jätten. En gång hade Askovis råkat i Stalos
våld och föreslog jätten, att de skulle pröva sin styrka
genom att springa med huvudet mot ett träd, och stöta
huvudet in i trädet. Stalo var genast färdig och sprang med
all makt mot en grov tall, men kunde icke stånga
huvudet in. Askovis sade sig vilja spara sitt prov till följande
dag; varpå han under natten urhålkade en mängd
trädstammar och betäckte öppningarna med bark. Dagen
därpå lyckades hans prov förträffligt; han sprang mot den
ena stammen efter den andra och stångade in huvudet
ända till öronen. Stalo var högeligen förvånad.
Askovis gick till björken och begynte vrida vidjor.
»Vad skall du med dem?» frågade Stalo. — »Ingenting
särskilt», svarade Askovis; »jag skaffar mig vidjor för att
bära bort silvret ifrån din bod». — »Nej, för all del, min
gosse», menade jätten. »Håll fram din hatt, så vill jag
ösa den full med silver!» — Askovis höll fram sin hatt,
men hade i tysthet skurit bort hattkullen och gjort en grop
i jorden därunder. Jätten öste och öste, och aldrig ville
hatten bli full. »Det var en djup hatt», sade jätten. —
»Så lagom», svarade Askovis, »men kanske vill du hellre
fylla min ränsel?» — »Nej», menade jätten, »jag har nog
av hatten».
Stalo gillrade ut nät för bävrar, gjorde upp eld i
skogen och lade sig att vila. I nätet hade han fäst ett snöre
och i andra ändan av snöret en bjällra för att höra, när
bävern gick i nätet. Nu ringer bjällran, Stalo skyndar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
