Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Läsningen. Folket - 90. Nylänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90. Nylänningar.
De svenska nylänningarna äro dels åkerbrukare på
sin bördiga jord, dels fiskare vid sina vikar och havskuster.
Men även jordbrukaren har sin not, liksom fiskaren har
sin åkertäppa. Strax i norr bor en finsk befolkning med
andra seder. Den svenska nylänningen är välbärgad,
gladlynt, förståndig, pratsam, maklig. Han bor i hus med
små fönster. Han har fruktträd framför fönsterna och
havstång på stranden. I städernas grannskap har han lärt
sig herreseder och stadspriser, men längre bort i bygderna
är mycket kvar av gammal sed, fastän icke av gammal
dräkt. Folket öster om Helsingfors skiljer sig märkbart
från folket väster om Helsingfors och talar en annan
munart av sitt svenska språk.
Om våren, i mars eller april, går kustbon här som
annorstädes ut i sälskytte på isen. Han drager då en vit
skjorta över kläderna, bär på sitt huvud en vit
harskinns-mössa och närmar sig, krypande på magen, de skygga
sälarna ute vid iskanten. Sälen lyssnar, jägaren ligger
andlöst stilla. Pang, skottet smäller, jägaren skyndar
fram och griper sitt byte med en järnkrok, innan sälen
hinner dyka ned i vattnet. Skinn och späck betala sig väl,
men yrket är farligt och mödosamt. Ofta driver skytten
på lös is till sjöss, ofta faller han i en ränna; stundom är
han borta i veckotal flere mil ute på havet. — I
Österbotten fångas sälen även med grova nät, i vilka han rullar sig
in, när han känner sig fången. Då är det icke lätt att flytta
i båten en sådan tung levande best, som stundom kan väga
ända till 125 kilogram, och som modigt försvarar sig med
sina vassa tänder.
Nylänningen tycker om lustiga sagor. Hans
berättelser om bemböleborna likna mycket dem vi redan känna
om hölmöläborna. Det var med bembölekräklan, man
rörde om gröten i träsket. Bemböleborna tyckte saltet
var för dyrt att köpa i staden och beslöto av
sparsamhet att så det i åkern. När åkern skulle harvas, gjorde
de en stark bår och ställde hästen på den, för att den ej
skulle trampa ned utsädet. Fyra karlar buro på detta
sätt hästen kring åkern och släpade harven efter sig. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
