Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje Läsningen. Hednagudar och hjältesagor - 99. Väinämöinens första pohjolafärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hiisis älg, täljde sig ekpilar, härdade dem i ormens etter och
fjädrade dem med swalans wingar. Så bewäpnad lade
han sig i försåt för den gamla Wäinämöinen.
Länge spejade han; slutligen såg han en mörk punkt
nalkas i morgongryningen. Det war Wäinämöinen, som red
öwer hawet på sin halmgula fåle, utan att dennes howar
wättes aw wågorna.
Joukahainen grep sin båge. Hans moder warnade
honom: ”Döda icke Kalewas son! Hans släkt är hög, och med
honom förswinna sång och glädje från jorden.”
Något betänkte sig unga Joukahainen, men slutligen sköt
han. Första pilen genomborrade molnet. Den andra
trängde djupt ned i jorden. Den tredje pilen träffade
Wäinämöinens häst i wänstra bogen, och ryttaren stupade
handlöst i hawet. Då fröjdades Joukahainen och sade: ”Aldrig
så länge tiden warar och månen lyser, skall Wäinämöinen
mera trampa Kalewas moar”.
Men Wäinämöinen war icke död, ty sångens makt är
odödlig. Nio dagar drews han aw stormen kring hawet, och
hans lemmar begynte stywna aw köld. Då flög genom
luften Lapplands örn, wars ena winge sopade molnen,
medan den andra berörde hawets yta. Den tacksamma
örnen mindes ännu björken, som Wäinämöinen kwarlämnat
på sweden till fåglarnas wiloställe, och bar hjälten på sin
rygg till en udde i det yttersta Pohjola. Här hade Pohjas
lilla tjänsteflicka awtalat med solen och månen, att hon skulle
tidigt uppstå om morgonen. Förrän dagen grydde, hade
hon redan klippt sex ulliga får, twättat borden, sopat
golwet och burit soporna ut på åkern. Hon hörde
Wäinämöinens klagande röst och underrättade därom wärdinnan,
som förde honom till stugan och wederkwickte honom.
Om någon tid ledsnade Wäinämöinen att lewa som
gäst i främmande land och lowade silwer och guld, om man
wille återföra honom till hembygden. Därtill swarade
Louhi, Pohjolas wärdinna: ”Här bära barnen blommor
aw guld, och hästarna bära bjällror aw silwer; men will du
åt mig smida Sampo aw en swanfjäder, en mjölkdroppe,
ett kornfrö och ett ullstrå, skall jag giwa dig min dotter till
hustru och föra dig hem.”
”Sampo kan jag icke smida”, swarade Wäinämöinen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
