Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 175. Frans Mikael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med Jakob Freses klagande visor redan på Karl XII:s tid
Vid slutet av frihetstiden vann finske statsmannen greve
Gustav Filip Creutz ett stort rykte för sina ömma, fina och
vackra skaldestycken efter den tidens franska förebilder.
Han var en föregångare till Finlands förste store skald,
Frans Mikael Franzén.
Franzéns fader var köpmani Uleåborg och ville gärna,
att även sonen skulle bli
köpman. Men den späda och
blyga gossen gjorde allt lika
illa i handelsboden, som han
skötte sin bok i skolan väl.
Han fick då följa Guds kallelse
och blev student i Åbo vid 13
års ålder. Där var han
Porthans mest älskade lärjunge,
outtröttlig att söka kunskap,
och blev professor i historia.
Redan som gosse hade han
diktat en sorglig visa över en
död fågel. Han hade mycket
älskat en sådan liten sångfågel,
som brukade i den ljusa sommarnatten kvittra på
flaggstången vid hans faders gård; denna fågel, som sjöng ur
den finska naturens hjärta, lärde Franzén sjunga. Finland
och Sverge förvånades över hans enkla, innerliga visor, som
så föga liknade den tidens granna, konstiga skaldestycken,
och vid 21 års ålder var sångaren från den avlägsna finska
norden redan vida berömd. Hela hans långa levnad var
sedan delad emellan sången, vetenskapen, kyrkan och
fäderneslandet, men framför allt minnas vi honom såsom
skald, ty Gud hade givit honom sångens gåva.
Det bästa en människa tänker och gör, är en skänk av
alla goda gåvors givare. Detta visste Franzén. När han
skrev sina stora eller små skaldestycken — de små voro
innerligare och bättre än de stora —, visste han väl att
han fick det bästa ovanefter. Han behövde icke mödosamt
uttänka och forma sin dikt; den kom av sig själv. Och
detta gjorde honom så ödmjuk, som man ju måste vara,
när man fått det bästa, man äger, till skänks. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
