Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 176. Om 1808 års krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det tappra, glänsande, beständigt oroliga
Frankrike uppstod på denna tid en mäktig fältherre och
kejsare vid namn Napoleon Bonaparte (av finnarna kallad
»Punaparta», rödskägget). Han slog alla sina fiender och
traktade efter att lägga hela Europa under sin lydnad.
Gustav IV Adolf trotsade och retade denne mäktige man,
utan makt att stå honom emot, och förde mot honom ett
oskickligt, olyckligt krig i Pommern. England och
Ryssland stodo starkast emot Napoleon. Då hade Napoleon
år 1807 ett möte i Tilsit med Rysslands kejsare
Alexander I, slöt fred med honom och erbjöd honom Finland som
ersättning, därest Alexander ville hjälpa Napoleon emot
engelsmännen. Det var så Napoleons vana att skänka
bort andras länder, dem han ej kunde behålla själv, och
nu ville han straffa den svenska konungen. Kejsar
Alexander tvekade: Gustav IV Adolf var hans svåger och hade
väl i sitt oförstånd retat Ryssland, dock icke givit orsak
till krig. Men ryssarna hade två gånger förut erövrat
Finland, behållit en del och givit resten tillbaka. De kände
landet, de ansågo Peter den stores verk först då
fullbordat, när Ryssland ägde alla stränder av Finska viken
och behärskade Finland, som låg så nära Petersburg. De
trodde ock sedan anjalatiden, att många finnar hellre
såge sitt land förenat med ryska riket. Alltså lät kejsar
Alexander uppmana den svenska konungen att stänga
Östersjön för engelska fartyg, och när konungen vägrade,
inbröto i februari månad 1808 tre ryska härar i
Finland.
Den ryska fältherren greve Buxhövden tänkte taga
vårt land liksom i förbigående. Han hade hört, att
finnarna voro missnöjda med det svenska väldet, och lät
kungöra, att alla skulle hålla sig stilla, att ingen skulle
lida övervåld, och att de finska soldaterna borde
övergiva de svenska fanorna samt avlämna sina vapen till
ryska befälet; då skulle de få betalt för gevär och sablar.
Men denna fältherre kände varken det finska folket eller
den finska soldaten. Folket stod fast vid sin lagliga
överhet, soldaten rymde icke, än mindre sålde han sina vapen;
han stred vid sin fana intill döden. Denna trohet förstodo
ryssarna själva ganska väl, de hade själva trofast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
