Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte Läsningen. Berättelser från Finlands nyare tid - 189. Nikolaj II Finlands siste storfurste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa påbud och andra liknande, varigenom Finlands
lagar trampades under fotterna, möttes med allmän ovilja.
Missnöjet framträdde tydligast i tidningarna, och detta
hade till följd, att det ena bladet efter det andra
bötfäll-des eller förbjöds att utkomma. Även
församlingsfriheten inskränktes, och enskilda lagtrogna medborgare och
folkets förtroendemän fängslades och sändes till Ryssland.
Sedan utfärdade kejsaren i februari 1899 ett manifest,
ett påbud, genom vilket ytterligare fullkomligt olagliga
inskränkningar gjordes i lantdagens och senatens
rättigheter. Såsom svar härpå beslöts det att till kejsaren sända
en skrivelse, undertecknad av finländska män och
kvinnor och anhålla om påbudets upphävande. Adressen
sändes kring landet och blev undertecknad av en halv
miljon medborgare. Man inbillade sig att skrivelsen skulle
komma fram, om den till Petersburg överfördes av ett
stort antal folkvalda ombud för hela storfurstendömet.
Sålunda kom i mars 1899 »den stora deputationen» till
stånd, men fåfängt klappade den 450 man starka skaran
på storfurstens stängda dörr. Han lät genom
ministerstatssekreteraren svara, att ombuden i fred kunde resa
hem och »att han inte var ledsen på dem!» Var nu detta
ett värdigt svar av en furste till sitt folk? Nej, fursten
handlade som en stackare och förlorade därmed sista
skymten av sina finska undersåtars aktning och
tillgivenhet.
Bobrikoff var däremot nöjd och fortfor att styra och
ställa i landet, som om även han varit en självhärskare.
Så grydde den 16 juni 1904, och då var tyrannens mått
rågat. En ung fosterländskt sinnad man, Eugen
Schauman, f. den 10 maj 1875, ihjälsköt med en revolver
Bobrikoff i senatens borg och dödade sig därefter själv frivilligt.
I nattens mörker nedgrävdes Schaumans lik av poliser
och gendarmer på begravningsplatsen invid Malm
station; icke ens en sandkulle fick beteckna platsen, där den
modige självuppoffrande mannen vilade, men det
randades andra tider. Kistan återupptogs och Eugen Schauman
jordfästes vid sin moders sida på Näsebacken utanför
Borgå, där ock nationalskalden Runeberg fått sin grav
och sin ståtliga minnesvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
