- Project Runeberg -  Ungdomsvännen : illustrerad tidning för Svenska Missionsförbundets Ungdom / Årgång 22. 1918 /
17

(1918)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 20 Jan. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17 UNGDOMSVÄ NNEN



In memoriam.

För Udv. av Elisa.

^^|n stilla, mild sommarafton sutto vi,
]SfSg| min väninna och jag, på en äng
ÉE|||i utanför staden och samtalade om
fiyj^a tider. Genom aftonens
stillhet ljödo tonerna från ett musikkapell
i fjärran fram till oss. Kanske var det
det stora lugnet och stillheten och
naturens skönhet, som stämde oss så veka.
Bullret från staden nådde oss ej.

Så som jag den kvällen hörde hennes
historia, vill jag här söka återgiva den,
ett drag ur det stora, mångskiftande livet,
ett blad ur de stilla tankarnas bok.

Hon satt och såg in i aftonrodnadens
purpur med glänsande ögon och
händerna knäppta som till bön.

»Ja, jag vill berätta för dig detta, som
utgör mitt livs stora glädje och smärta —
det, som lärde mig att se livet i dess
rätta ljus.

Det är nu många år sedan det hände,
och tiden lägger sordin på känslorna,
men än i dag sitter sorgen och saknaden
djupt inne i min själ och snyftar.

Ja, han är hemma nu. Och den
tanken bringar tröst i min stora smärta.
Edith, om du har stått vid en grav, som
varit din på något sätt, då vet jag, att du
förstår mig.»

Hon gjorde ett uppehåll som för att
samla tankarna. Och jag undrade över,
att hon nu ville berätta mig detta, som
jag förr icke haft en aning om.

»Vi växte upp på samma plats. Men
vi voro dock aldrig tillsammans, förrän
jag var nästan vuxen. Han hade haft
sin fröjd i världen, ehuru han hade ett
gudfruktigt hem. Guds Ande började
dock verka på hans hjärta, och världens
fröjd blev tomhet blott i själen. Fattig
och tillintetgjord kastade han sig i sin
Faders armar, och de mottogo honom.
Aldrig skall jag glömma det uttryck av
helig längtan och frid, som låg över
hans ansikte på ett bibelmöte en gång.
Det kom mig att tänka på den 34:de

psalmen, där det heter: >De, som skåda
upp till Herren, varda strålande av fröjd.»
Nu blev Gud och hans rike det käraste
för honom. Bittert ångrade han, att han
så länge vänt Gud ryggen. »Vilket dåligt
barn jag har varit åt en så god Fader»,
utbrast han en gång.

Han kom med i söndagsskolan såsom
lärare för en klass. Jag hade haft min
klass där, sedan några år tillbaka, och
det var vid denna tidpunkt, som jag lärde
känna honom närmare.

Hög och allvarlig stod han där
framför sin klass och berättade om Guds
stora kärlek till människorna. Och de
små blickade med undrande, trohjärtade
barnaögon upp till honom. Han älskade
barnen och arbetet bland dem, och han
vann också deras kärlek och aktning.
Kort blev hans arbetstid. Ej mycket
hann han verka, men hans minne skall
alltid leva ibland oss.

En morgon — ack, jag glömmer den
aldrig — bragtes mig budet. Min mor
hade varit ute på sin vanliga promenad,
och när hon kom in, märkte jag, att det
var något särskilt. Just vid den tiden
hade vi en släkting, som låg mvcket svårt
sjuk. Jag frågade mamma: uÄr farbror
död?" Hon såg på mig: »Nej, icke
farbror, men en annan».

Då visste jag allt, ännu innan något
namn blivit uttalat. Och så kom det
sakta, dämpat: »Gunnar är död». Jag
sjönk ned på en stol, alldeles tillintetgjord,
och dock uppbjöd jag hela min
viljestyrka för att kunna behålla min
självbehärskning.

Hur kunde jag veta, att det var han,
redan innan min mor sagt det, när jag
varit alldeles okunnig om, att han varit
sjuk? — Hastigt hade det gått. I två dagar
hade han varit litet klen. Tre dagar förut
voro vi tillsammans på ett ungdomsmöte.
Vem kunde då ana, att det var sista
gången, jag såg honom? Sista gången!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free