Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 5 Febr. - »Tant Söndagsskola». Av Lärkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
UNGDOMSVÄ NNEN
"Tant Söndagsskola",
var en av sommarens soligaste
och varmaste dagar, en sådan där
ajgaP het dag, som gör människorna
ci&zå* slöa och oförmögna till allt arbete.
I ett ljust, soligt rum sitter en ung flicka
framför ett öppet fönster. Ett handarbete
har glidit ur de annars alltid flitiga
händerna. Hon ser på det gång på gång,
men nej, i dag går det absolut inte att
sy. Arbetet lägges åt sidan, och hon
går över golvet till det lilla skrivbordet,
drar upp en låda, tittar på några brev,
lägger fram papper och kuvert och fattar
pennan — men med en skakning på
huvudet lägger hon bort alltsammans igen,
— det g;år inte att skriva heller i denna
kvävande värme.
Tveksamt ställer hon sig framför
fönstret och säger högt för sig själv: »Då
jag nu varken kan sy eller skriva, så
måste jag antingen gå ut och promenera
eller också lägga mig att sova!» Med en
drömmande blick ser hon på soffan, men
blott ett ögonblick, sedan går hon med
lätta steg ut ur rummet.
I tamburen hänger en del ytterkläder,
några främmande ungherrar äro på besök
hos hennes bror. De äro allesamman
exemplariska, hyggliga unga män, men
icke troende. Hon får plötsligt en idé,
— det gäller ju att använda alla tillfällen,
som Herren giver. Varför icke även detta?
Hon skyndar in på rummet igen, tar
fram en packe traktater, söker ut några
passande, som hon sedan med en
bönesuck till Gud lägger ner i rockfickorna
därute i tamburen.
Därefter sätter hon på sig den enkla
matroshatten och ilar ut i det strålande
solskenet. Men tankarna, de dystra,
vemodiga tankarna följa med henne.–
»Ack, huru oändligt litet jag kan
uträtta för min Frälsare, som gjort så
oändligt mycket för mig! Jag ville så gärna
göra något, vara till någon nytta, men
— jag tycks vara oduglig till allt!»
Hon kom ihåg arbetet i söndagsskolan
och ungdomsföreningen, i vilket hon gjort
sina insatser — huru hårt och omöjligt,
ja, tröstlöst allt tycktes vara. —–
Under dessa sorgsna tankar närmar
hon sig en trädgård, som hon måste gå
förbi på den väg, hon tagit. Därinne
hörs ljudet av en hop glada, stojande
barnaröster, blandade om varandra. Nu
få barnen syn på den ensamma
vandrer-skan, och med ett jubelrop komma de
rusande fram till inhägnaden:
»Tant Söndagsskola,tant Söndagsskola!»
Inom ett ögonblick ha de omringat
henne, och ett halft dussin knubbiga
armar tävla om att riktigt hårt krama henne.
De dystra, sorgsna tankarna måste nu
taga till flykten, bortjagade av solstrålarna
och de muntra barnarösterna!
»Tant Söndagsskola, tant Söndagsskola,
kom!»
Förgäves sökte hon påminna dem om
vad hon hette. För dem blev hon ändå
ingenting annat än: »tant Söndagsskola».
Med våld blev hon dragen in i
trädgården. Där skulle nu
söndagsskolsång-erna repeteras, och snart ljöd det mellan
trädstammarna och blomsterrabatterna:
»Jag älskar söndagsskolan —
–-Tryggare kan ingen vara — — — o. s. v.»
Det var en helt annan ung flicka, som
en halv timme därefter lämnade
trädgården. Det vemod, som förut vilat över
hela hennes varelse, hade försvunnit. Nu
var det sol i blicken, och hennes hjärta
var uppfyllt av innerligt tack och lov till
den himmelske Fadern, som icke har något
anseende till person, utan vill använda
alla sina barn, även den allra ringaste,
till arbetare i sin stora vingård.
Söndagsskolarbetet är icke förgäves. Ett
ord om Jesus — en liten traktat — det
är icke förgäves.
»Ingen dag förutan tjänande och bön,
så skall evigheten giva skörd så skön!»
Lärkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
