Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 5 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGD OMS VÄNNEN
31
SranOet i èroöersögat.
Från engelskan av G. F.
Jinkiga Sharland" satt mycket
missbelåten på sin "kula" i Meadside.
Han var inte vid dåligt humör,
därför att han ägnade en dag, då hela
skolan var skingrad åt olika håll,
åt latin och historia, och inte heller därför,
att decemberaftonens friska luft gjorde offret
tyngre, orsaken låg på annat håll. Hans
vresiga ansikte vändes allt som oftast mot
fönstret, medan underliga mumlande ljud
kommo från hans läppar.
"Det visar bara, hur svårt det ibland kan
vara att skilja en bracka från en hygglig
pojke", sade han. "Av alla pojkarna i
Meadside skulle jag sist trott honom om att vara
misstänksam, och likväl har han panna att
inbilla sig, att jag gjort mig skyldig till
något ohederligt. Vänder bort huvudet, när
vi råka mötas, det gör han! Låtsas inte se
mig! Nå ja, Kaleb, det här ska vi allt bli
två om, ska du få se."
"Vad sörjer du r.u över, din gamle
brum-björn?" avbröt en käck röst plötsligt hans
funderingar.
Sharland vände sig om och möttes av ett
muntert ansikte, vars ägare ej tycktes veta,
vad sorg vill säga. John Pegler var alltid
välkommen till vilken studiekammare som
helst i Meadside, förutsatt att dess
innehavare var vid gott lynne, men den här
gången mottogs han inte vidare hjärtligt.
"Jag har ganska bråttom i afton", sade
Sharland. Jag tänker försöka få stipendiet
nästa vår, som du kanske vet."
"Unge herr Kaleb Sennett har talat om
det för mig", svarade Johnny, "men det är
min plikt att se efter, att du inte
överanstränger dig."
"Vad behöver du bry dig om mig för",
svarade Sharland häftigt och försökte
förgäves tala stadigt, "jag antar, att på samma
gång han talade om det, lät han dig också
veta, att jag stal herr Perkins papper, med
frågorna för ett par dagar sedan, så att jag
kan få en skamlig fördel framför mina
medtävlare."
Pegler såg ut som ett levande
frågetecken.
"Det var någonting nytt", utbrast han
skalkaktigt. "Hur fick Sennett reda på, att
du hade tagit det?"
"Det har jag inte gjort!" skrek Sharland
häftigt. "Men naturligtvis misstänker han
mig."
"Varför tror du han gör det?" frågade
Pegler. "Han sade ingenting åt mig om det,
och varför bråka mer, när Perkins har fun-
nit papperet, vilket bevisar, att ingen har
stulit det."
"Måste man tala om sina misstankar, för
att folk ska begripa, att man har dem?"
snäste ’kinkiga Sharland’. Om han inte
misstänker mig, varför tittade han då åt ett
annat håll, när jag mötte honom utanför
Perkins port i morse?"
"Kanske såg han dig inte. Har du frågat
honom?"
Edgar hostade hånfullt. "Prata inte
dumheter", sade han. "Om det finns något, som
jag föraktar av hjärtans grund, så är det en
karl, som går och gömmer på misstankar
mot en annan, utan att ha så mycket heder,
att han talar med honom om saken."
"Jag tycker alldeles som du", instämde
John i en lustig, halvt allvarlig och halvt
gycklande ton. "Det är skamligt och fegt
och mycket opassande. Och eftersom du nu
känner min åsikt, så går jag väl igen."
Då han kom till dörren, hejdade Edgar
honom.
"Du får inte säga något, inte ett ord åt
Sennett om det här!" ropade han. "Om han
inte kan erkänna, att han varit orättvis, vill
jag inte, att någon annan skall visa honom
det."
"Jag skulle inte vilja lägga mig i saken
för allt i världen", svarade John. "Det bäsfa
du kan göra är att rätta dig själv efter vad
du sagt, ty det är fu lkomligt riktigt."
Härmed gick han sin väg, och Sharland
återvände till böckerna än mer förströdd.
Hans ansträngningar att fästa sina tankar
på det han läste voro förgäves, varför han
lade undan boken och beslöt att gå ut ett
slag.
Tio minuter senare vandrade han med ett
par skridskor på armen ned mot
Atheston-sjön, en liten göl mitt inne i skogen. Han
tog den vägen för att ej behöva möta alltför
många av sina kamrater, ty han visste, att
de den aftonen ej höllo till där. Men de
planer han haft på skridskoåkning gingo om
intet, då en vänlig skogvaktare, som stod
lutad mot sin grind vid vägen, just där
denna gjorde sista kröken, hälsade på
honom. Det var herr Leslie, väl känd i
Meadside under namnet "Siktet".
"Ni kunde gärna ha lämnat skridskorna
hemma", sade mannen.
"Varför det?" frågade Sharland.
"Eftersom det är så bra is på ängarna i Meadside,
borde sjön också vara frusen."
"Isen vill inte bli tjock under träden",
förklarade skogvaktaren, "och det varken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
