Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51 UNGDOMSVÄ NNEN
Islossaia gg.
För Udv. Av Annita.
|e voro några unga i sällskap hem
från en andaktsstund.
Allvarligt samtalade de om vad
som förehafts på mötet, och alla
uttryckte en varm önskan om, att de, som
närvarit där, måtte djupare än förut skett
tillägna sig de sanningar, de fått höra.
»Ja», sade en av de unga männen, »det
vore verkligen på tiden, att vår lilla
syskonskara finge en förstärkning. Vi ha gått
så få och så ensamma här i många år.
Men det tycks, som om människorna
skodde sina hjärtan kopparhårda, då ej
sådana maningar, som dem vi hört i afton,
gå den: till sinnes.»
»Så skall du inte säga, Björn.» Det
var en ung kvinna, som talade. »Jag
tyckte mig förnimma en skön, livaktig
fläkt på mötet i kväll, och jag liksom
märkte, hur varje öra och varje sinne
stod öppet för livets ord. Vi skola nog
få se, att det blir islossning i
människornas hjärtan snart, liksom det nu blir det
i naturen.»
»Islossning», inföll en annan, »ja det
tycks bli islossning i naturen nu, då isen
ligger halvmetertjock på sjön, och då man
natten i ända hör, hur den dånar och
bullrar och växer sig alltmera stark. Du
är djärv du, Nea.»
Den tilltalade svarade ej, och det var
tyst en stund. Plötsligt grep hon Björn
hårt om armen och viskade med glad,
låg stämma:
»Stilla! Tyst! Ser du det?»
Bj irn stannade,häpet betraktande flickan,
vilkens i månljuset nästan svarta blickar
voro riktade inåt den höga, mörka
skogen bredvid vägen.
»Vad är det, Nea? Ser du syner också
nu?»
»Åh! Såg du det inte? Men jag såg
det, det var blott ett ögonblick, men all
dess härlighet låg fördold i det
ögonblicket?»
»Vad såg du då?»
»Jag såg våren.»
»Våren! Det skall just vara du, Nea,
som ser våren, då februarikölden nyper
en i kinderna och snön knarrar under
fötterna. Men när du nu har sett honom,
kan du väl säga, hur han ser ut i år, den
lilla bytingen. Han har väl en krans
istappar i håret och snöbollar i de små
rödfrusna fingrarna. Nea du?»
»Det lönar ej att tala med någon av
er därom nu. Ni skola väl snart få se
våren, ni också, både den vår, som
kommer med sippor i håret och gullvivor i
händerna, och den vår, som kommer med
bättringstårar i ögonen och böner om
nåd och frid på läpparna.»
Hon sade det så allvarligt, att ingen
kom sig för att motsäga henne. I stället
var det en i sällskapet, som stilla sade:
»Måtte du få rätt! Vi ha så länge sjungit:
’Gud, när andra nåd du skänker, gå ej
oss förbi!’, att vi visst må vänta
bön-hörelsens och vederkvickelsens tider nu.»
Det var tre veckor senare. Björn satt
på en grov arbetsvagn och åkte i full fart
hemåt från stationen, dit han forslat ett
lass bjälkar. Luften var dimmig och mjuk,
och snön, tätt hoppackad, glänste blank
i de slitna medspåren. Då varseblev han
någon gående före sig på vägen, och i
nästa minut igenkände han Nea, med
vilken han ej talat sedan den förutnämnda
kvällen.
Han höll in hästen och frågade:
»Får jag bjuda dig att åka på min fina
skjuts?»
»Tack! Gärna. Har du varit till
stationen?»
Ja, vi måste vara ihärdiga, det ser ut,
som slädföret ville gå sin kos, och håller
det här vädret på, så står det sig inte
länge till.»
»Varför kör du inte över sjön, det är
ju inte mer än hälften så långt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
