- Project Runeberg -  Ungdomsvännen : illustrerad tidning för Svenska Missionsförbundets Ungdom / Årgång 22. 1918 /
52

(1918)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 5 Mars - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

UN an OMS VÄNNEN

»Det går inte att komma över nu»,
blev det dröjande svaret.

»Går det inte? Isen är ju
halvmeter-tjock och växer sig starkare för var natt.»

Det låg ett litet stänk av ironi i rösten,
då hon yttrade detta.

Björn låtsades emellertid ej märka det,
utan fortsatte:

»Isen håller nog, om man kommer ut
på den, men den har blivit lös från
stranden, och det är omöjligt att komma över
det öppna vattnet vid land.»

»Du menar väl inte, att det blir
islossning nu?»

»Jo, det ser ut, som om du skulle få
rätt i vad du sade den där kvällen, då
du såg våren. Nå, har du sett honom
se’n, du drömmerska?»

»Ja, det har jag, men jag är ingen
drömmerska, det borde du veta.»

»Inte ser du just ut att vara det, och
inte många glädja sig så friskt åt livet
som du, men du har då alltid dina
underliga idéer. Som nu med våren. Inte
var den därinne bland träden och
buskarna, som du stod och stirrade på.»

»Ack, Björn, om du sett, det jag såg!
Det var våren. Den dallrade som ett
mjukt, blekt skimmer mellan buskarna
därinne, men det var blott ett enda kort
ögonblick, sen var allt som förr; men
hos mig hade det ögonblicket kvarlämnat
en känsla av hopp och lycka.

Sen dess har jag flera gånger, helst
mot aftonen, då solen gått ner och med
några lätta strålar brutit igenom dimman,
som legat tung över jorden, sett, huru
samma bleka, fina skimmer böljat och
darrat mellan de vita björkstammarna och
de mörka buskarna, och det skimret har
haft med sig något av majsol, vårblom
och lärkdrillar.»

»Och du må vara säker om», fortfor
den unga kvinnan djupt allvarligt, »att
även den andra islossningen, vi då talade
om, skall komma. Många tecken tyda
därpå. Vad är väl vår ivriga längtan och
bön därefter annat än ett sådant och den
begärlighet och stillhet sedan, varmed
människorna i timtal kunna lyssna till

Guds ord. Jag tänker, att samma hand,
som maktar lossa de tjocka isarna från
de frusna stränderna även förmår smälta
den isskorpa, som lagt sig kring hårda
hjärtan. Den har kunnat det förr. Det
blev ju en gång vårbrytning och
islossning i våra hjärtan, varför skulle ej
himmelska vårar kunna värma upp även andra
då? — Men nu är jag hemma. Vi råkas
väl snart igen därborta; till dess skola
vi bedja om andlig islossning bland vårt
kära folk.»

*



Och det blev islossning och vår.

En morgon hade sjön kastat av sig
den tunga bojan och gick i djupa, mörka
vågor, sjungande sin starka sång om
frihet och liv. Och vinden susade så blid,
knopparna svällde så längtansfull, och
det blev vår, fager, skimrande vàr ...

Det blev också vår i månget
människohjärta. Det kom först som en susning,
en aning om frigörelse och liv, och så
bröt det löst med varma tårar av ånger,
allvarliga bekännelser av synd och djupa
suckar efter nåd och förlåtelse. Så kom
den himmelska vårsolen med sina
livgivande strålar, väckande hopp och
givande frid, läkedom och tröst.

Det blev ett jubel, en sång som av
frigjorda bäckar och lösta böljor, det blev
tack och lov från själar, som blivit
lossade ur träldom och mörker, från själar,
vilkas blodröda synder blivit vita som ull;
men det blev även glädje bland den lilla
bedjande skara, som så länge bidat och
trott.

*



När de unga en gång efter ett möte,
där väsignelse flödat ned, åter voro i
sällskap på hemvägen, påminde Björn om
det tillfälle, då Nea i ljus vårstämning
förutsagt den mäktiga islossning, de nu
bevittnat.

»Hädanefter», sade han, »vill jag tro
på vår och sol även i det mörkaste
mid-vintermörker, och varje liten blek strimma
vill jag taga som ett löfte om den evigt
blommande vår, på vilken ingen höst skall
följa.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free