Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 5 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
UNGD OMS VÄNNEN
försvunno för Birgits tårskymda blick.
»Lydia Nilsson» — »Birgit Vik», så var
presentationen gjord, denna handling, utan
vilken ingen korrekt svensk kan inleda
ett samtal. »Reser fröken långt?» — »Till
Lund.» — »Åh», Birgit drog en belåten
suck, »då få vi sällskap ända till Nässjö,
vilket för mig betyder nästan hela resan.
Jag skall nämligen till Eksjö.» Man
växlade några allmänna fraser om vädret,
kölden m. m. Men snart nog gjorde var
och en så bekvämt som möjligt åt sig på
respektive soffor. De visste ju icke, hur
länge de fingo vara ensamma. Birgit
försökte sova, men det gick inte så lätt.
I stället lät hon tankarna gå tillbaka till
allt, hon upplefvat, sedan hon för fjorton
dagar sedan steg på tåget för att resa till
sitt längtans mål — huvudstaden. Birgit
Vik var bara slöjdlärarinna i en mindre
landsortsstad. Som mycket ung hade hon
gästat släktingar däruppe under några korta
sommarmånader, och allt det underbara,
som tjusat barnaögat, hägrade allt fort för
ungmön. Gärna hade hon mer än en
gång ilat dit, men vingklippt fågel
kommer inte långt. Hittills hade Birgits andra
besök i Stockholm inskränkt sig till
lustresor på längtans vingar. Må tro,
slöjd-lärarinnelöner inbjuda ej till extravaganser,
åtminstone ej för bortåt trettio år sedan.
Nu hade dock lyckan lett mot henne.
Bror Harald, några år äldre än hon och
sedan några år anställd å kontor däruppe,
hade nu sett sina löneförhållanden så
förbättrade, att han kunnat bjuda sin lilla
syster på ett par veckors vistelse hos
honom. Som dagarna flugit under ständigt
växlande upplevelser! De tider, Harald
var upptagen, vilade hon eller gjorde små
utflykter på egen hand eller i sällskap med
någon av Haralds många vänner. På
eftermiddagarna hade besök gjorts i muséer,
slottet, livrustkammaren m. m. Birgit gick
timme efter timme bland gamla minnen
och dyrbara konstskatter utan att tröttna.
Hon bara njöt av allt det sköna och
underbara, som mötte hennes ögon. På kvällar
och söndagar gingo de i de olika
frireligiösa kyrkorna eller på någon konsert.
Musik älskade hon i lika hög grad som
konst, fast hon aldrig fått odla sin smak
i det fallet och hade intet hopp om att
få göra det. Men hon förstod att njuta
av, vad som bjöds av skön och ädel konst.
Hon njöt så, att hon kände sig yr i
huvudet ibland. Det skulle taga tid att ordna
och magasinera allt, hon nu stoppat in i
. »hjärnkontoret» litet huller om buller för
tillfället — men det kom långa, ensamma
dagar, då det blev god tid att ordna samt
åter och åter leva om sina erfarenheter.
Och när Birgit nu låg där och lät tanken
liksom skåda ut över det hela, kände hon,
hur hjärtat blev varmast vid minnet av
bönemötena, hon varit med om, så olika
det hon varit van vid, eller predikningarna
av de främste bland den tidens andliga
talare. Ja, det var stormän på andens
område, hon fått höra, och hade hon ivrigt
sökt samla så mycket som möjligt på
konstens och musikens område, så hade
hon gjort det desto mera, då det gällde
de ädelstenar och juveler, som bjödos från
de eviga skattkamrarna, eller de toner från
sällhetens värld, som mötte henne i
kyrkokörernas härliga toner. — Nej, det var en
förfärlig köld. Varken den tjocka
pälskappan eller de värmande minnena kunde
hindra Birgit att, rysande av köld, sätta
sig upp, i nästa minut följd av
reskamraten. Det hjälpte ej att svepa om sig
allt hvad som fanns av filtar och
ytterplagg eller stampa med fötterna. Bäst
vore en duktig promenad, men det
förbjöd utrymmet. Men korridoren! En hastig
blick visade, att den var tom för
närvarande. Alltså ut att försöka gå sig varm,
så långt utrymmet tillät. Korridoren är
lång och som sagt folktom, nej längst
nere går den ljuse unge mannen, som
Birgit förut observerat, just nu gör han
en sväng och vänder sig emot dem, han
är tydligen ute i samma avsikt som de.
Andra gången de skakande och huttrande
travade förbi hvarandra, funno de
situationen så löjlig, att de smålogo, tredje
gången manövrerade unge herrn, så att
han stötte emot fröken Nilsson och
naturligtvis måste bedja om ursäkt.
Därmed var isen bruten, och med
kölden som utgångspunkt gled samtalet snart
in på Stockholm, varifrån man nu allt
mer och mer avlägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
