Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 20 Maj
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
UNGD OMS VÄNNEN
ty den skyldige erkände allt, öppet,
oförbehållsamt, förkrossad och vid förtvivlans
rand. Nu kunde han ej fatta, hur han så
kunnat giva sig onda makter i våld och låtit
dem driva sitt spel så långt. Nu, när
han såg sig räddningslöst förlorad, nu
när ingen återgång fanns, nu var han
vaken. Nu var han man att slita sina
bojor, nu då det var försent. Domen
föll snart nog, dödsdomen. Hur hon led
med de arma! Honom i cellen, hans
kära i skammen och sorgen. Hon led med
fader och broder på deras tunga väg upp
till konungen att söka nåd, på deras ännu
tyngre hemväg — utan nåd. — Den som
på ett så grymt sätt bragt en
medmänniska om livet, kunde ej försona sitt brott
med annat än sitt eget liv. Hur hon bad
till honom, som giver nåd åt alla, att
hans kärlek nu måtte lysa upp mörkret,
hans förbarmande nåd bära den olycklige
över de mörka djupen. Hon bad såsom
aldrig förr för denna själ, som skulle
träda över evighetens gräns, bad tills hon
läste, att hans huvud fallit för bilan, hans
synd var försonad, den mänskliga
rättvisan tillfredsställd. Var den gudomliga
det också? Trädde han in i den andra
världen försonad, renad i Lammets blod?
Hon frågade, men ingen gav svar...
Tidens ström rinner oavbrutet framåt,
framåt. Åren rulla hän ett efter ett. De
små jordekrypen med sina himlastormande
eller jordbundna intressen måste följa
med. De kastas än hit, än dit i kampen
för tillvaron, »av ett obevekligt eller blint
öde», säga en del. »Av en kärleksfull
Fadershand ledda och styrda», säga andra.
*
Mer än fem år ha gått, sedan vi sist
sågo Birgit. Nu återfinna vi henne i
samma stad, där sista akten utspelades, i det
hemska drama, som av de flesta för länge
sedan glömts, men som ännu stod levande
för hennes sinne. En dag i ett sällskap
stod hon framför en gammal’ bruten man.
Hon såg vid första blicken, att något mera
än åldern plöjt de djupa fårorna i detta
ädla ansikte och böjt denna högresta gestalt.
Ett namn nämnes. Hon rycker till. Det är
inför hans far, hon står. Hon förstår då,
att den yngre mannen är brodern, vars
kärlek och förmaningar ej kunde rädda
det älskade sorgebarnet. Hur gärna än
Birgit velat berätta sitt samtal med och
löftet hon fått av deras olycklige son och
broder, vågade hon ej tränga sig på, var
för grannlaga att vidröra ett sår, som hon
märkte ännu blödde. Men när hon en
dag genom Guds underbara ledning blev
sammanförd med den pastor, som stått
vid den unge mannens sida intill det
sista, då vågade hon fråga, om allt som
under långa år legat och väntat på svar.
Pastorn berättade om det hemska
uppvaknandet, då den unge mannen såg sin
synd, sin ställning i dess rätta ljus, om
hans djupa förtvivlan, hans fruktansvärda
själskamp, innan han vågade tro på nåd.
som utplånar blodskulder, på förlåtelse för
de svartaste synder. Det hade varit
mycket ve, men allt blev till slut vänt i ljus
och seger. Då Jesus med sin kärleks
och renhets härliga fullhet fick intaga
detta förkrossade hjärta, hela detta av
syndens törne till döds sargade lamm,
då blev det ljus i mörkret, då blev den
trånga cellen en himmelens förgård. Så
kom den dag, då lagen krävde sitt. Det
gavs med jubel och fröjd. Nu var dödens
udd bruten. Förskräckelsens konung, som
kom med så hemska attributer som bila
och stupstock, blev nu för honom en
tjänare, som skulle föra honom hem- När
han omfamnade sin vän och lärare för
sista gången, ålade han honom att berätta
hans livs historia för andra unga män,
att de måtte stanna och vända om, int»an
de nått så långt som han. iO, att min
sorgliga historia finge bli ett varnande
exempel för andra unga män, vilka nu
tanklöst rusa emot fördärvet!»
Birgit lyssnade under tårar, tårar av både
glädje och sorg. Så visste hon då, att
ett av hennes böners föremål var lyckligt
bärgad genom Guds nåd i Kristus —
visserligen över mörka djup, men — Gud
vare tack — över i alla fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0120.html
