Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
UNGD OMS VÄNNEN
De vänta på sista dagen. Gode Gud,
vilken nöd!
En mor bjuder sitt barn barmen. Hur
svårt hon har att handskas med den lilla.
Snart ligger den lilla nakna tösen vid
modersbröstet och sover stilla. Och mors
skrovliga nävar omsluta så gott de kunna
den lilla slumrerskan. Men det sticker i mig
av fasa. Skall icke även den lilla bli en av
dem, som ruttna? — Stor oro och ängslan
råder i dessa dagar på spetälskekolonien.
Föreståndaren har sagt, att de skola ta
barnen från föräldrarna, det vill säga,
alla barn, som ännu äro friska. Och
mödrarna äro utom sig av sorg och
uppvakta gång på gång sin föreståndare
med de mest bevekande böner.
Moderskärleken! Modersdårskapen!
Men nu njåste vi börja. Och nu skall jag
tala till de spetälska, dekreterar missionären.
Ack, vad kan jag säga? Jo, jag söker
att vara glad och berättar allt möjligt från
mina resor. Och jag uppmuntrar dem
med att omtala, att jag tror, att deras
olycksbroder i Ost-Afrika eller i Kina
ha det långt, långt värre. De gå
omkring och tigga i sina paltor, och
flugorna fråssa på deras orena sår, men
edra sår, säger jag, ansas och skötas av
vana händer; med tillhjälp av alla
nutida mediciner (vi hade nyss inspekterat
det välförsedda apoteket) göres allt för
eder. som göras kan. Och här .i en
härlig trakt invid havet få ni bo,
regeringen ger er fritt mat och kläder. Och
edra hyddor, där ni få leva och inrätta
er som Ni äro vana från barndomen, se
så trevliga ut, där de ligga på de gröna
backsluttningarna. Och min vän
missionären har sagt mig, att både doktorn och
föreståndaren och regeringen, som anlagt
denna koloni, äro snälla mot eder.
Ja, så långt hade jag kommit i mitt
välmenta orerande, då jag kom att kasta
en blick på mitt auditorium. Så sorgsna
de se ut. Så trötta och resignerat
hopplösa de se ut. Och då tröttnar också jag.
— Läs litet ur Bibeln för dem, säger
missionären. Ja, tänker jag, kanske det
kan hjälpa bättre. Och jag läser:
»Men jag håller före, att denna tidens
lidanden äro att akta för intet mot den
härlighet, som på oss kommer att
uppenbaras. s>
Ja, säger jag, det kan inte nekas, att
ni ha det svårt. Gud sig nådeligen
förbarme! Men dagarna gå. En i sänder
gå de. Och så kommer den sista dagen.
Och då — ja, ni tror väl på Kristus,
ni som vänta på döden? Åtskilliga
skrovliga, vanställda händer lyftas upp som
tecken till att det vilja de. göra, icke så
få av dem1. Ja, den sista dagen kommer.
Och så är det slut med all livets
vedermöda. Fria från de stackars sjuka
kropparna skola edra själar föras i Abrahams
sköte. Då skolen I glömma er spetälska
och vara lyckliga evigheterna igenom.
Ja, så sjunga vi »Trygg i min Jesu
armar», och åter lägger jag märke till
deras sång. De nicka takten med
huvudena, de sjunga med iver och andakt.
Och så följer ett bönemöte på knä. Så
de bådo! Det hördes nästan ständigt
ett ropande: »Amen, amen», eller »Jesus,
Jesus» såsom ett instämmande i bönerna.
De elända ropade ur djupen till Gud.
Förvisso skall han vara dem nådig.
— Önskade de något särskilt, frågade
jag till sist, något som de ville, att jag
skulle be missionsvännerna där hemma
om?
De sutto en god stund tysta. Så reste
sig en äldre kvinna och sade betänksamt,
att de nog alla önskade, att de där hemma
skulle bedja för dem, ty »vi ha det nog
svårt i vår sjukdom», sade hon stilla och
satte sig.
De hade gjort upp räkningen med
jorden. De önskade endast förbön.
Platsen är en av utstationerna till Bethel,
Helgelseförbundets station nära
Gingging-love, ej långt från Durban i Syd-Afrika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
