- Project Runeberg -  Ungdomsvännen : illustrerad tidning för Svenska Missionsförbundets Ungdom / Årgång 22. 1918 /
148

(1918)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 Juni - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148

UNGD OMS VÄNNEN

vet nu, att jag är stadd på en orätt väg,
och om det inte blir någon ändring, så går
det till avgrunden med mig. Och det
förtjänar jag."

"Var i all världen har du fått de där
grillerna ifrån?" utropade Sven häpen. V!"
fortfor han skrattande, "nu begriper jag
schä-sen. Du har läst den där traktaten. Inte
sant, Arvid? Ack, den pastorn, han skulle
ha spö, så det riktigt kändes. Han unnar
inte en stackare en smula livsglädje utan
vill, att man skall gå och hänga huvudet
och se gudsnådlig ut."

"Säg ingenting om pastorn, han menar
väl med oss!"

Därmed tog han åter fram traktaten och
räckte den till Sven.

"Läs den här, så kanske du kan hålla dig
för skratt en stund", sade han.

Efter någon tvekan tog Sven emot den.
Allteftersom han läste, blev hans min
allvarligare. Men då han slutat och gav Arvid
den tillbaka, brast han ut i ett gällt men
tvunget skratt.

"Att du verkligen kan fästa dig vid ett
sådant här sammelsurium! Det är bara
sådant, som präster och svavelpredikanter satt
ihop för att skrämma enfaldiga stackare.
Men mig komma de aldrig att skrämma. Se
så, Arvid, var nu förnuftig, och bry dig inte
om det här. Karl och jag och ett par av
de andra kamraterna tänka oss ut på vift
nu snart, och vi vilja nödvändigt ha dig
med. Så, kom nu bara."

"Tack skall du ha, Sven, men jag kan
inte. Jag tänker i stället gå till
sjömanskapellet."

"Så, lycka till då!" hånade kamraten och
vände honom ryggen.

Arvid kände en viss tillfredsställelse över
att ha motstått frestelsen och talat rent ut
med Sven. Men blott ett ögonblick, så var
han lika illa däran som förut. Emellanåt
lyste dock en svag hoppets stråle. Han
påminde sig dunkelt, att han hört något om
att de oroliga få ro, om de komma till
Frälsaren. Men på samma gång tänkte han, att
det skulle vara förmätet att komma, då han
var så ogudaktig. Han måste nödvändigt
först bli bättre, det sade sig självt.

Omsider var det tid att gå till kapellet.
Då han hunnit dit, stannade han en minut
tvekande utanför. Han tyckte, att alla sågo
på honom, och han kände sig smått generad.
Men ångesten drev honom in. Han satte
sig på en av de nedersta bänkarna. Men
en ung man kom och anvisade honom plats
litet längre fram och lämnade honom en
sångbok.

Han kände sig en smula lättad av sången.
Men då den var över, återkom oron med
fördubblad kraft.

Då predikotexten upplästes, spratt Arvid
till. Det var just de ord, som oroat honom

så. Och allt efter som predikanten med
ande och kraft utlade dem, kände han sig
mer och mer beklämd.

Vid predikans senare del blev det dock
en liten ljusning. Predikanten ställde då
med värme och innerlighet sina ord till de
bedrövade och oroliga och predikade ett
helt evangelium för dem.

Arvid kunde knappast tro sina öron. Inte
gick det väl an att så snart och lätt omfatta
nåden, tänkte han. Nej, något måste
naturligtvis komma till — bättring och tro.
Och åter överväldigades han av ångest.

Då pastorn efter predikans slut bjöd de
bekymrade komma in till honom i en mindre
sal, kände han sig kraftigt manad att lyda
Han förstod, att det nu gällde liv eller död,
frälsning eller förtappelse.

Med stapplande steg och kvald av en
outsäglig ångest gick han in i lilla salen. Då
han om en stund kom ut därifrån, var gången
stadig och fast, blicken strålande och hela
hans väsen präglat av sann lycka och frid.

Var det verkligen detta, som världen
kallade huvudhängande och läseri? Ack, vad
de veta litet! tänkte han.

Då han kom ombord, hade kamraterna
ännu icke återvänt. Men omkring midnatt
hörde han deras högljudda röster, deras
bullersamma skratt och skämt och skattade
sig överlycklig att ej vara i de.ras sällskap.
Men tillika kände han medlidande med dem.
och han brann av längtan att få visa dem
vägen til| sann frid och lycka.

Då han följande morgon kom upp på
däck, träffade han Sven, som skyndsamt
ilade emot honom

"Nu syns det på dig, att du kommit ifrån
de där grillerna!" utropade han. "Nu ser
du lika glad ut som vanligt. I kväll få vi
ditt sällskap, det begriper jag. Vi hade inte
riktigt skojigt i går, för att inte du varmed."

"Du misstar dig, Sven", sade Arvid lugnt.
"Jag ämnar aldrig mer följa er på syndens
vägar. Och jag önskar, att du också ville
överge dem och vandra på vägen till
himlen. Den glädje, du ser avspeglad på mitt
ansikte, härrör från en verklig frid och
tillfredsställelse, som jag fann i går, då jag
mottog förlåtelse för alla mina synder och
helt överlämnade mig åt den Frälsare, som
givit sitt liv för mig och dig."

"Håll, Arvid! Inga predikningar, jag ber!
Gå du din väg, jag vill gå min!"

Därmed vände han honom ryggen och gick
bort till kamraterna för att med dem göra
sig lustig över "den nye läsaren."

Arvids omvändelse var sann och
genomgripande. Och fastän kamraterna hånade
honom, måste de för sig själva tillstå, att han
var ett mönster, som de gjorde väl i att
efterlikna. Så småningom kom också en dej
av dem genom hans föredöme till tro på
och liv i Gud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free