Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 20 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
UXGnO MS VÀNVFK
En strimma av ljus.
|^ijjpen sköna försommardagen hade
|gjåS|a nått sitt slut, och över det vackra
sundet tecknade den nedgående
®<ö3tä£ solens sista strålar en bred,gyllene
ljusstrimma. Mången kväll hade Gunhild
Linder från sitt fönster betraktat detta
naturens vackra skådespel, men aldrig hade
det berört hennes sinne och väckt tankar
och känslor till liv så som denna kväll.
Det var sista dagen hon tillbragte vid
X lärarinneseminarium. Gunhild stod nu
redo att omedelbart tillträda sin första
plats som lärarinna. Medveten om sin
ofullkomlighet inför denna stora och rika
uppgift kändes det så tryggt, att hon på
grund av sitt barnaskap i Gud fick lägga
sin svaga hand i den starka
Fadershanden. Vemodiga känslor gjorde sig även
gällande i djupet av hennes själ, när de
fyra årens förflutna händelser passerade
revy för hennes inre blick och hon
bävande frågade sig själv: »Har månne
någon strimma av ljus tecknat den väg, jag
här gått fram?» Huru ofta hade hon ej
om och om igen fått stava på dessa
Frälsarens ord: »Låten edert ljus lysa för
människorna, att de må se edra goda
gärningar och prisa eder Fader, som
är i himmelen». Aldrig förr hade
Gunhild egentligen förstått den smala vägens
betydelse, men genom sina andliga
erfarenheter vid seminariet hade hon nu lärt
sig att i någon mån beräkna kostnaden
av att följa Mästaren i spåren. Kampen
hade varit hård. Mången gång hade hon
varit färdig att duka under av trötthet,
när otrosgiftet liksom flödade över. Och
just då, när det andliga livet hos den ene
efter den andre av de kamrater, som vid
inträdet bekänt sig för troende, slocknade,
då gick det liksom kalla frossbrytningar
genom Gunhilds själ, och i ångest ropade
hon: »Herre, förbarma dig över mig,
hjälp mig att inte även min troslampa
må slockna, låt en strimma av ditt ljus
genom mig vägleda någon vilsegången
själ hem till dig.» Och Gud hörde
hennes bön, de mörka tvivlen fingo ej makt
med hennes själ, motståndet gav liksom
tron ny näring.
Smärtsamma styng från kamraternas
sida uteblevo dock ej. Huru väl
mindes Gunhild ej, när vid det sista
enskilda samkväm, några av kamraterna
anordnat, Märta Halling, då samtalet kom
in på de religiösa spörsmålen, vände sig
till Gunhild och på det mest hänsynslösa
sätt förlöjligande ett av Jesu underverk,
bad Gunhild att säga sin mening därom.
Gunhild såg upp i Märtas ansikte och
svarade: »Jag förmår det ej, Märta», och
brast därpå ut i tårar. Den stolta Märta
Halling, lärares och kamraters gunstling,
uppburen för sina spirituella och fyndiga
frågor och svar, stod där stum, en sådan
lösning på frågan väntade hon sig ej.
En underlig stämning grep var och en,
och man skildes straxt därpå. Ifrån den
dagen undvek Märta Gunhild så
mycket som det var möjligt. Men
Gunhild älskade Märta trots allt, och
Märtas frälsning blev Gunhilds dagliga
böneämne.
Solstrimman därborta över sundet har
slocknat, och skymningen breder sin mörka
slöja över nejden. Försänkt i tankar står
Gunhild ännu kvar vid fönstret och ser,
huru den ena stjärnan efter den andra
strålar fram och lyser med sitt tindrande
sken över jorden. Liksom när hon var
barn, tycker hon sig åter bakom de
mörknande skyarna se den älskade
Fadershanden ordna de många stjärneljusen, så att
vart och ett från sin plats med en strimma
av ljus fyller sin uppgift i det stora
universum. Upptagen av sina tankar hör
Gunhild ej den sakta knackningen på
dörren och ej heller att den öppnas.
Först då vaknar hon upp ur sina
dröm-merier, när hon känner sig omsluten av
ett par armar och hör Märta Hallings
mjuka röst: »Förlåt, Gunhild, att jag
kommer så sent, men jag har så mycket jag
ville tala med dig om, innan vi skiljas,
kanske för alltid.» Ej så litet överraskad
hälsade Gunhild Märta med -ett hjärtligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
