Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 5 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNGD OMS VÄNNEN
191
OO Q© ©O © «
tf ar nödvändigt.
Berättelse för Udv. Av Elis Ling.
en lantgård i ett av Sveriges
bör-jtfffål digaste landskap bodde Fridolf
Ekegård och hans unga hustru,
ü^aä Gården var välbyggd och vacker.
Boningshuset var byggt i förnäm
villastil utan vanprydande torn och
glasverandor. På tre sidor omgavs det av
en vacker park. Genom denna ringlade
sig en liten munter bäck, över vilken här
och var små grönmålade broar voro
välvda. Ett och annat stenkummel med
perenna växter samt några utsökt vackra
blomsterrabatter och prydnadsträd
förhöjde parkens skönhet och visade tillika,
att de unga, som bodde här, hade sinne
både för konstens och naturens skönhet.
Den välbyggda ladugården med dess
präktiga uppsättning av högmjölkande
kor, stallet med de vackra hästarna och
vagnsskjulet med arbetsåkdon och olika
slag av promenadvagnar visade också,
att lantbrukare Ekegård var en förmögen
man.
Fadern hade dött, då Fridolf, enda
barnet, var 20 år gammal. Han hade
varit en skötsam och aktningsvärd man
men främmande för den Gud, som lät
sol och regn giva rikliga skördar på
hans åkrar.
Men då han låg på sitt yttersta, då
förstod han, likt så många andra inför
döden, att han under sin långa levnad
glömt bort det viktigaste av allt — det
om vilket Jesus sade: ett är nödvändigt.
Och där på dödsbädden bekände han
sin synd och fick förvissning om sina
synders förlåtelse och om barnarätt hos
Gud. Där bad han också sin hustru
och sin son att vara förståndigare än
han och icke vänta till sista stunden med
att vända sig till Gud. Detta syntes dem
nog också viktigt då inför den grymma
döden och det för dem mörka bortom.
Deras tankar voro också allvarliga och
deras hjärtan veka i denna för dem så
bittra och prövande stund.
Men såsom det oftast går, så gick det
också här. De allvarliga tankarna
försvunno så småningom, och den döendes
bön glömdes för livets mångahanda krav
och omsorger. Fridolf övertog nu gården
och dess skötsel, och allt hans intresse
och all hans tid upptogs nu med att
sköta den väl och att söka frambringa
så goda resultat som möjligt. Men »den
goda delen» den glömde han alldeles bort.
Lyckan log emot honom, och allt gick
väl. Från en gård i trakten hemförde
han en dag sin brtid, den vackra Karin
Wide. Hon kom från ett allvarligt och
gudfruktigt hem, men själv syntes hon
leva endast för denna världen och dess
nöjen. Av många ansågos dessa båda
avundsvärt lyckliga. De hade allt, vad
de kunde önska, och behövde ej neka
sig något. Men icke därav beror någons
liv och lycka, att han har överflöd på
ägodelar. Dat bästa fattades dem. Deras
skatter hörde jorden till, och jorden band
allt mer och mer deras hjärtan. De
tänkte aldrig på att samla sig skatter
högre upp. Efter högre, andliga värden
frågade de intet. Någon gång kunde
man få höra dem uttala ordet Gud. Det
hände, då skörden på grund av för mycken
torka eller för mycket regn ej blev så
god. Då knotade de på Gud och sade
sig ej kunna förstå, att Gud var värd
att kallas kärleksfull och barmhärtig. Men
fingo de goda skördar, så att ladorna
fylldes och bankkontot växte — då sade
de aldrig ett tack till Gud därför.
I sitt äktenskap fingo de inga barn.
Ingen knubbig liten barnahand kom
därför att smeka dem, intet rent,
oskuldsfullt barnaöga, talande om en högre,
renare värld, skådade in i deras. Kanske
bidrog detta i sin mån till att göra dem
själviska och ohjälpsamma mot dem, som
behövde och sökte deras hjälp.
Isynnerhet syntes unga fru Karin känslolös för
andras nöd och betryck. Hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
