Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 5 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
UNGD OMS VÄ NNEN
aldrig behöft erfara, vad det ville säga
att ha det knappt med allting, och
därför förstod hon det ej. Lika litet förstod
hon, att det kan ligga rikedomar av
glädje och lycka uti att hjälpa och giva
ut åt andra av det goda man själv fått.
Hur rikt och fullt av fröjd kunde icke
livet på Ekgården varit, om dessa
båda unga makar älskat Gud och i hans
kärlek älskat nästan som sig själva!
År lades till år. Livet flöt fram som
en jämn ström, och intet syntes komma
att hända, som kunde störa strömmen i
sitt lopp och leda den in i en annan fåra.
Men det kom dock. Och det kom
med fruktansvärt allvar. Fridolf ådrog
sig en dag under ett arbete en
förkylning, som först icke aktades så noga,
men som av tillkallad läkare snart
förklarades vara av allvarlig beskaffenhet.
Läkaren gjorde sina föreskrifter. En
sjuksköterska eftersändes, och nu följde
allvarliga och oroliga dagar. Huru skulle
det gå? Skulle det bli liv eller död?
Skulle pengar och ägodelar kunna hjälpa?
Allt som kunde göras av människor blev
gjort. En äldre kristen satt ibland vid
den sjukes bädd och talade med honom
om det enda nödvändiga. Fattade han,
vad som sades? Förstod han eller tänkte
han, att hans levnads timglas nu höll på att
rinna ut, och att han nu kallades till
räkenskap inför Gud? Av ett och annat
ord, som den sjuke då och då fällde,
förstod man, att Gud talade till honom,
och att hans tankar rörde sig omkring
högre och viktigare ting, än de förut
gjort. Något bestämt vittnesbörd från
hans läppar, huruvida han fått frid med
Gud, fick man ej. Men kanske hade
han ändå samtal med Gud, vilket endast
han hörde! Kanske fick Gud till sist
hans hjärta, såsom fordom rövarens, strax
innan det upphörde att slå. Evighetens
morgon skall visa det.
Det var morgon, då hans öga brast.
Några dagar därefter gömdes hans stoft
på kyrkogården. Allvarliga ord talades
där, ord, som hade bort väcka alla att
tänka på det enda nödvändiga. Fru
Karin sörjde djupt sin man. Men i sin
sorg böjde hon sig icke inför Gud. Hon
sörjde sin man, men hon sörjde icke
sin synd. Hennes sorg var icke en sorg
efter Guds sinne, som kommer
sinnesändring åstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
