- Project Runeberg -  Ungdomsvännen : illustrerad tidning för Svenska Missionsförbundets Ungdom / Årgång 22. 1918 /
215

(1918)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 5 Sept. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I UNGD OMS VÄNNEN

215

och samma sånger, som sjöngos, på båda
platserna.

Det var åter ungdomsmöte i T-by, och
även denna gång gick Paul ensam till
mötet. Hans rumskamrat var bjuden till
en god vän i den närbelägna staden och
var alls icke hågad att försaka detta nöje
för ungdomsmötets skull. Det var ju
förargligt, att resan skulle inträffa just på
den dagen, men däråt var ingenting att
göra, ansåg han.

Paul, som var mycket punktlig av sig,
kom även denna gång först till mötet.
Detta blev till alla delar ett värdigt
motstycke till det förra både i fråga om
deltagarnas antal och mötets karaktär. Och
liksom då satt Paul som fastfjättrad på
sin plats, oförmögen att rycka upp sig
ur den förhärskande dåsigheten och göra

någon insats i mötet.

*



Den korta sommaren var till ända och
hösten likaså. Skogshöjderna inbjödo ej
längre, till några utflykter, och den lilla
insjön i grannskapet lockade ej till några
båtfärder. Såsom en följd härav blevo
mötena på missionshuset bättre besökta,
vilket verkade upplivande på deltagarna
och på verksamheten i sin helhet. Men
Paul Sjövall hade ej på länge synts till
vare sig på något ungdomsmöte eller
någon förmiddagsgudstjänst. Han hade
i stället slutit sig till godtemplarlogen,
och hans söndagar voro nu så helt
upptagna av verksamheten inom denna, att
han ej tycktes ha tid eller intresse för
något annat.

Adrian, som såg detta med oro och
själv ej kunde känna sig fri från skuld,
hade mer än en gång sökt förmå honom
att följa med på något möte, men
för-v gäves. Slutligen beslöt han sig för att
allvarligt tala med Paul om saken; det
var aftonen före ungdomsföreningens
novembermöte.

»I morgon följer du väl med på
ungdomsmötet?» började han, fastän på
förhand anande svaret.

»Omöjligt, logen har fest, och jag har
lovat medverka vid ett par nummer.»

»Men Paul, du har visst aldrig tid för
våra möten nu mera! Du, som för helt
kort tid sedan var så nitisk och varm,
att du kom oss andra på skam.»

sJa> jag var nitisk och varm, men hos
eder kännetecknades livet av ljumhet. Eder
likgiltighet utsläckte elden i min själ. Nu
har jag intet behov av edert umgänge
längre, och därför får du finna dig i att
jag går min väg.»

»Men mötena äro helt annorlunda nu
än i somras. Du skulle bara —»

»Nej, nej, jag har ingen sympati för
eder gudsfruktan och förstår den inte.
Ni lämna verksamheten vind för våg
under hela sommaren och ha för egen del
under den årstiden inga andliga behov,
utan ge Gud semester för att sedan fram
på hösten, då ej så många tillfällen till
förströelse erbjuda sig, åter taga honom
till nåder. — Huru har jag ej, sedan jag
kom hit, besökt möte efter möte för att
få näring och vederkvickelse för min ande,
men det har varit som att komma till en
torr och öde öken, och jag återvände
mera tom, än jag kom. Nu har jag inga
andliga behov — allt inom mig är kallt
och dött. Allt eller intet, kall eller varm
— sådan är min natur, ser du. Icke vill
jag påstå, att min nuvarande ställning är
avundsvärd, men den är dock att
föredraga framför hycklarens; och dessutom
är någon återgång för mig sannolikt icke
mer möjlig.»

Adrian kände sig som tillintetgjord, ty
hans samvete dömde honom skyldig.
Han hade velat offra år av sitt liv för
att åter få se Paul sådan han var under
sin första tid i T-by. Men han kunde ej
ge uttryck åt dessa känslor eller ens få
ett ord över sina läppar, ty hans mun
var som förseglad.

Slutligen riktade Paul på honom en
lång, spörjande blick — det var, som
hade han velat tigga om något. Sedan
reste han sig långsamt och gick ut.

Afo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 11:59:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/udv/1918/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free