Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
UNGD OMS VÄNNEN
Fyra rostiga spikar.
För Udv. Av Annita. (Forts. fr. n:r 19).
Den gamle hade för endast få veckor
sedan besökt den unge mannen, som då
stod vid övergången mellan denna och
den andra världen. Under deras samtal
hade han bett sin vän framföra en
hälsning till de platser, han en gång besökt,
en hälsning till hans medvandrare i tron
att icke förtröttas eller fälla modet, utan
kämpa för härlighetens krona och en
hälsning till dem, som ännu ej tagit
steget ut att kasta sig i den öppna
frälsarefamnen samt till sist möta honom där,
dit dödens hand ej når. ’Jag antager’,
sade den gamle mannen, ’att han talat
till flera av er, som i kväll äro samlade
här. Mottagen hans hälsning! Jag vill
ingenting tillägga, den talar för sig själv.
Jag skall blott meddela, att han för några
dagar sedan blev lik en i förtid mognad
kärve, inbärgad i evigheten. Härnere står
hans plats tom, men ban har gått att
intaga sitt rum däruppe.’
När predikanten slutat, blev det så tyst
i rummet, att man knappast vågade andas
för att ej störa den underbara stillheten.
Det var, som om sakta vingslag susat
genom rummet. Men så bröt det löst
med tårar och snyftningar. Jag blyges
icke att erkänna, att även jag deltog i
den allmänna rörelsen. Mitt bröst
snördes samman av smärta, och det kändes,
som skulle jag kvävas. Nästan utan att
veta, vad jag gjorde, rusade jag ut och
framåt vägen, givande mina tårar fritt
lopp. Att det var mäktiga känslor, som
fått makt med mig, kan förstås därav, att
de kunde driva min lugna natur till
sådana ytterligheter. Dock, det var icke
endast upprörda känslors svallning.
Allt det, som så att säga legat och jäst
i hjärtedjupet brusade nu fram i form av
tankar, vilka även blevo förvandlade i ett
fast beslut: ’Nu, nu måste jag komma
till ett avgörande. Jag vill ej, jag kan
ej på detta sätt halta mig fram i livet.
Du, som nu i ro njuter den trogne
arbetarens vila, du talar, fast din mun är
sluten, du ropar, fast din tunga är stel.’
Åter stod jag vid den gamla boden.
Där kastade jag mig ned, lutande
huvudet mot den mossiga väggen, och här i
den tysta höstkvällen utkämpade jag den
avgörande striden. Het och häftig var
den, men när jag åter reste mig, var det
glädje i himmelen över en förlorad son,
som återvänt till fadershuset.
Ja, så gick det till, när jag blev
vunnen för Gud. Många svårigheter hade
jag sedan att uthärda såväl i mitt hem
som bland kamrater och jämnåriga; men
Gud, som tänt det nya livet hos mig, lät
det aldrig slockna utan gav mig av sin
segerkraft för varje dag, vad jag behövde.
Och snart hade jag den glädjen att se
flera av mina anhöriga och vänner böja
sig vid korsets fot.
Den lilla föraktade skaran har s;dan
vuxit alltfort, talet om villfarelse har
stannat av sig själv, och den dag, som i dag
är, har Guds verk fasta rötter i vår tfakt.
Själv har jag i min Mästares hand blivit
använd för hans arbete här, och därför
tackar jag i första hand honom, som av
nåd tog mig till sin. Men så länge jag
ännu dväljes här, och varför icke även
sedan det förgängliga iklätt sig
oförgäng-lighet, skall en varm tacksamhetskänsla
bo i mitt bröst till det synliga redskap,
som Gud använde för min frälsning. Han
fick icke se mycken frukt av sitt arbete
i denna bygd, men hans hopp kom ej
på skam. Och en gång skall jag, som
han sade den oförgätliga aftonen, iklädd
Lammets bröllopsskrud, möta honom
inför den stora, vita tronen.
Förundra dig nu icke, min unge vän,
att jag överväldigas av minnen vid
åsynen av denna plats, där mitt nya liv hade
sin upprinnelse. Undra icke över, att de
rostiga spikarna för mig äro dyrbarare
än guld. De händer, som fäste dem där,
ha länge mullnat i kyrkogårdsgrus, men
de stumma vittnena sitta kvar, täljande
sin historia. (Slut).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
