Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
UNGD OMS VÄNNEN
bönföll den unga flickan med tårade ögon
den gamla att följa med henne till slottet:
»Det är tid på, att vi ge oss av med
detsamma. Man skall ej fresta Gud. Men
det gör Ni, om Ni ej vill taga emot den
hjälp, som erbjudes», sade hon till sist.
’ »Nej, lilla fröken, ho’ tar allt fel. Ja’
frestar inte Gud. Ja’ vill bara lita på
hans ord. Om ja’ nu följde me’ henne
te’ slottet, så vore de’ som om ja’ inte
litade på, att Gud talat sanning. Tack
ska’ ho’ hä, för ho’ tänkte på mig. De’
va’ snällt åv henne. Men ja’ kan inte
följa me’! Ja’ stannar i mi’ lilla stuga.»
Och hon såg så innerligt glad, ja
riktigt strålande och överlycklig ut.
Inga argument från den unga fröken
Britas sida kunde rubba den gamla från
hennes föresats. Och till sist måste hon
gå och lämna henne ensam.
»Farväl då, och GuJ vare med Er,«
sade hon vid avskedet.
»Farväl, lilla fröken, å tack ska’ ho’ ha.»
När fröken Brita gått, satte mor Anna
sig åter att läsa i sin bibel och lade allt
emellanåt bränsle på den öppna spisen.
Till sist blev hon trött och slumrade
till. Då hon vaknade, kände hon sig
hungrig och tog fram litet mat ur skåpet.
Sedan började hon åter läsa och uppsände
så en trosviss bön till nådens tron.
När så mörkret föll på, gick hon och
lade sig och föll snart i en lugn och
drömlös sömn.
Det var långt lidet på dagen, då hon
vaknade följande morgon, men likaväl
såg det så ovanligt mörkt ut i stugan.
Mor Anna tände en sticka och såg på
den gamla klockan.
Den var redan över nio.
Den gamla kunde inte fatta, hur det
kunde vara mörkt så långt fram på
morgonen. Men så riktade hon blicken mot
fönstren och märkte då, att de voro
alldeles övertäckta av snö.
Nu förstod hon. Hennes försök att
öppna fönstren voro gagnlösa. Hon kunde
icke få dem ur fläcken. Så försökte hon
öppna dörren men utan resultat. Även
här stod snön som en mur, omöjlig att
rubba.
»Ja’ får välan lugna mej, till solen smält
unnan snön,» sade den gamla för sig
själv.
»Ingen olycka skall vederfaras dig, och
ingen plåga skall nalkas din hydda:
Herren har bevarat mig för fienden. Tack
och lov,» fortfor hon.
Så satte hon sig och väntade i lugn
och ro på hjälp.
Snart hörde hon röster utanför och
ljude* av spadar, då snön skottades undan
från hennes dörr. Denna öppnades
därpå strax av fröken Brita, som kom
inrusande och slog armarna om den gamlas
hals utropande:
»Ni hade rätt, mor Anna. Gud har
upprest murar omkring Er, som Ni sade
— höga, fasta murar av snö — murar,
som hindrat fienden att se eller ens ana,
att det fanns en hydda här. Ack, mor
Anna, vad det skulle vara lyckligt att ha
en sådan tro som Ni!»
»Nej, fröken Brita, inte ska’ ho’ prisa
mi’ tro. O nej, lyckan består i att ha
en Gud, som håller, va’ han lovat, och
kan hjälpa sina elända ur all nöd.»
»Amen», svarade fröken Brita.
Och så prisade de Gud tillsammans.
Till slut sjöng den unga fröken en
härlig lovsång, och mor Anna instämde med
sin darrande röst.
Ett steg i sänder.
Att icke se för långt framför sig innebär,
att man endast giver akt på den plikt, som
ligger närmast att uppfylla, den frestelse,
som först kan möta, den börda, man just för
tillfället måste bära. Tron bär bördan för
dagen och utkämpar de strider, som möta
för tillfället; hon lever på löftena för det
närvarande och lämnar framtiden åt en tro
fast Gud, röjd med att taga blott ett steg i
sänder utan att vilja se längre framåt.
__Cuyler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
