Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGT) OMS VÄNNEN
297
att vi skulle bege oss ut i de riktningar,
som kartan anvisade. Som jag studerade
språket tillsammans med de bröder, som
kommit ut en månad före mig, hade jag
hunnit studera, kinesiskan i endast sex
veckor, då den första utflykten gick av
stapeln och jag hade intet annat val än
att sälla mig till skaran.
Efter frukost och morgonbön anträdde
vi alla vår första missionsresa i Kina, och
vad som fattades oss i vishet, fick
hänförelsen gottgöra.
Jag hade fått på min lott att besöka
några platser med en stor by vid namn
Ta shaetai-ho som slutmål.
Resan anträddes till fots med
sängkläder, böcker och penningesnören på
ryggen eller skuldrorna och några små
silverbitar i fickorna för att växla vid
behov.
Det var en solljus morgon i mitten av
juli, vi begåvo oss iväg, och i mitt
sällskap hade jag till en början en broder
Anderson från Gåsinge i Södermanland,
en hans kinesiske medhjälpare samt två
egna hjälpare, som var och en bar sin
egen börda. Efter någon dagsresa
skildes jag och mina kineser från broder
Anderson och hans kines, och så var jag
nu lämnad åt mig själv bland kineserna.
Oavsett om jag blev förstådd eller icke
predikade jag så gott jag kunde för
folket i byarna, där vi drogo fram, och
min s. k. evangelist — en troende
handlande vid namn Kéo — var allt för trött
efter dagens vandring för att han skulle
vara till så s!or hjälp i predikandet. Han
sjönk oftast ihop på murbädden ovanpå
sitt bylte, och ibland, när jag predikade,
snarkade han. Dan andre »medhjälparen»,
som var mera van vid att färdas till fots,
var av ett muntrare och livligare
temperament, men hans kunskap i evangelium
var allt för primitiv, för att han skulle
kunna meddela sitt auditorium någon
djupare insikt i frälsningens hemlighet.
Han hade för övrigt icke gått med
som evangelist utan för att besöka sitt
hem i en by, som låg i vår färdeväg.
Då vi kommo till hans by, stannade
vi där ett par dagar och predikade för
byfolket. Då herr Kéo fått vila sig litet,
hjälpte han till med att predika, men
fastän han var rätt så okunnig i även
de enklaste frälsningssanningarna, så tyckte
han visst, att det han visste, var för hög
kunskap för det okunniga byfolket.
Innehållet i hans predikan var varje gång
lika och utgjordes av förmaningar att icke
röka opium, icke spela om penningar, icke
vara oärlig i handel och vandel etc.
Vår andreman skulle bjuda oss in i
det bästa rummet i det hus, som ägdes
av hans familj, och detta utgjordes av en
liten lerkula, där höns, svin och annat
skapat hade sitt tillhåll, men icke desto
mindre blevo vi bjudna att »sitta upp»
på »kanjen» eller murbädden, och för
att vi skulle slippa sitta på bara leran,
utbreddes ett skynke, som en gång i tiden
varit en yllefiltmatta och som i åtskilliga
år tjänstgjort som madrass åt familjens
medlemmar. " Jag hade icke suttit lång
stund, förr än jag blev varse ett ovanligt
omfångsrikt vitt eller gråaktigt stim, som
rörde sig i riktning uppåt över hela min
blanka svarta satinväst. Jag blev genast
underkunnig om, att detta följe hade
beslutat en attack på min lekamen, och de
voro allvarliga i att fullfölja sitt beslut,
men då jag förnam anfallen från deras
förtrupper, rusade jag ut, förgätande alla
etikettens regler, och fick fatt i en kvast,
med vilken jag lyckades avvärja den allra
värsta attacken. Det var ju ej precis
första gången jag gjorde bekantskap med
Kinas »myllrande miljoner», och det
skulle ej heller bli den sista, varför jag
tog saken lugnt och lät mig ej vidare
bekomma.
Efter fem à sex dagars vandring i
sommarhettan och solgasset anlände vi
en lördagsafton till den stora platsen
To-ékae-tai-ho, som utgjorde slutpunkten på
vår resa och där vi skulle fira söndagen
samt predika för folket om honom, som
på första dagen i veckan uppstått från de
döda. Till vår stora förvåning funno vi
icke mycket mer än fyra à fem hus i
byn. De övriga lågo i ruiner, och folket
hade antingen dött i den hungersnöd,
som rasat tre år å rad strax före vår
ankomst till Kina, eller ock emigrerat till
andra platser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
