Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 20 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
UNGD OMS VÄNNEN
Trötta efter dagens vandring sökte vi
oss först ett härbärge, där vi kunde få
sitta ner, och där vi kunde få stanna över
söndagen. Det var nu lättare sagt än
gjort. Efter mycket parlamenterande fingo
vi oss anvisade ett litet krypin hos en
familj, där visserligen en s. k. murbädd
fanns, men där man för övrigt måste
bannlysa alla civil sationens billigaste
anspråk och finna sig i att efterträda dessa
två- fyr- och sexfotingar, som på
skapelsens rangskala placerats betydligt
under människan. Trötta, törstiga och
dam-höljda sökte vi sätta oss i besittning av
vår icke så värst inbjudande tillfälliga
bostad, men då vi sökte placera våra
trötta kroppar på den befintliga
jordbädden, befanns det att »sängen» var för kort,
så att vi fingo låta de båda yttersta lederna
av våra ledamöter vila i vertikal ställning
till jorden, under det att den övriga delen
av vår lekamen vilade horisontellt.
Strax efter vår ankomst till byn
infunno sig alla byns innevånare, knappast ett
tjugutal personer, hos oss för att bese
främlingarna. Ingen sade ett ord till oss,
som tydde på, att jag var utlänning —
de inbillade sig helt säkert, att jag var en
medborgare av deras »stora land» fastän
icke precis från deras trakter. Vi
passa-, de då på att predika för dem, men min
predikohjälp, herr Kéo, som var uttröttad
av marschen, föll ohjälpligt i sömnens
famn, under det jag sökte göra några
frälsningssanningar klara för de nyfikna
byborna. När jag slutat, hade folket hört
nog och gick sin väg, utan att herr Kéo
fått tillfälle att predika för dem. Då jag
förklarade för honom huru ivrigt de
lyssnat till min förkunnelse, svalkade han
utav min iver med att kategoriskt
konstatera, att de ej förstått, vad jag talat.
Huru han, som sovit under tiden, kunde
bevisa sitt påstående, undersökte jag aldrig;
jag var glad i medvetandet av att ha
gjort, vad jag kunnat. Kanske det var
hans onda samvete, som tog anledning
av mina språkliga brister för att därmed
urskulda sig.
Påföljande dag, som var söndag,
planerade vi att ha möte och samla alla
byns invånare samt predika för dem om
frälsningen i Kristus Jesus. Herr Kéo,
som nu vilat ut sig något, skulle då få
tillfälle att göra sig förstådd av dem och
bättre än jag förklara för folket vårt
budskap. Men döm om vår förvåning, då
vi på söndagsförmiddagen skulle samla
folket. De voro alla ute på åkrarna, och
vi fingo ej tillfälle att tala till dem förr
än på kvällen, då de kommo hem. Då
kvällen kom, hade vi samma publik som
kvällen förut, och nu fingo både Kéo och
jag tillfälle att tala till dem om Gud.
Som de näsfan alla voro okunniga i
läsning, kunde vi ju ej sälja några böcker
till dem.
Dagen därefter på måndagsmorgonen
anträdde vi återfärden och gingo delvis
samma väg. Efter nio dagars bortovaro
anlände vi till missionsstationen i Pao-teo
efter att sista marschdagen ha gått till
fots 120 li, omkring 6,5 sv. mil.
Så var min första missionsresa
avslutad och jag lämnar åt Gud att avgöra,
huruvida någon frukt för evighelen skall
komma av denna till synes ofruktbara
vandring.
Ä
Mor!
En ljuv oas, där källan tagit slut,
den torkar snart oc h plånas ut,
ej vandrarn mer
den glädje ger.
Så är ett hem förutan mor
blott fyllt av saknad, hemsk och stor,
ty glädjen for
sin kos med mor!
G. BACKSTRÖM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
